Nej, jag talar om mig själv, den sammanboende tvåbarnsfadern med det medelåldersindikerande personnumret 54 03 01-1470, en man som betalar sin skatt, bär ut sina egna sopor och kör treväxlad cykel iförd hjälm.Som de allra flesta böjelser ligger även denna utanför min omedelbara kontroll. Faktum är att jag inte ens varit medveten om denna min, ska vi säga, egenhet förrän en man, obetydligt äldre än jag själv, kanske lite bryskt, påpekade sakernas tillstånd.
Men det var så dags då, när jag redan stod där inför menigheten (män, kvinnor och barn) precis som Gud, och för all del en och annan kall öl i min bekväma soffa, skapat mig.
Som de allra flesta andra avvikare väljer jag att lägga skulden på min omgivning. ”Nej, det är inte mitt fel att det som hände hände” intalar jag mig själv allt fastare för var dag som går.
Med näst intill paranoid förvissning tycker jag mig nu också veta vem som är den skyldige. Eller i alla fall vederbörandes yrke. Han eller, vilket inte alls är otroligt, hon är arkitekt och bar ansvaret för att grönt blivit blåvitt, snuskigt rent, och jag förvandlats från den jag var, en respektabel medborgare, till den jag är, en simpel blottare.
Av någon ytterst märklig, kanske rentav postmodernistisk, anledning har denne person låtit riva en vägg mellan två lokaliteter och valt att ersätta den med ljudisolerat, trådförsett, säkerligen brandsäkert pansarglas. Kruxet är bara det att den nu rivna väggen var rest mellan herrarnas omklädningsrum och själva simhallen på det nyrenoverade Forsgrenska badet, till vardags kallat Medis.
Jag lovar, sikten från bassängens alla hörn är utmärkt. Än bättre är den från den nya 26-gradiga barnbassängen. Alldeles avgjort går Medis en ny vår till mötes. åtminstone bland dem som vill visa och dem som vill titta.
Vilken böjelse har månne vår vän arkitekten?
Text: Johan Scherwin