Musiker och kompositör. Upptäcktsresande, vägvisare, sökare och konstnär. Det går att fästa en rad epitet på Wayne Shorter. Oavsett vilket går Polarpriset 2017 till en ikon som påverkat jazzens utveckling sedan 1950-talet.
Vid dryga 80 års ålder skulle man kunna förvänta sig att Wayne Shorter skulle nöja sig med att vara en jazzens grand old man, luta sig tillbaka på sina meriter som få kan mäta sig med och tagga ner. Men icke. Med sin kvartett sedan femton år fortsätter han att peka på nya vägar för jazzen på ett näst intill besvärande sätt. Han må vara äldst men är yngre än de flesta.
2010-talets Wayne Shorter har lämnat noterna hemma och fokuserar på total närvaro och kommunikation i det omtalade nuet med sina tre medmusiker. Som all jazz förvisso, men med den avgörande skillnaden att här är förhållningssättet kärnan, inte en av flera komponenter. Resultatet är en musik där melodi, harmonik, rytm förångats till genomskinlighet och svävar fritt som ett gasmoln i tid och rum. Det är jazzens idé om improvisation i totalt koncentrat.
Men så har det inte alltid sett ut. Wayne Shorter har som få följt sin tid men också snabbt tagit kommandot.
För den unge Wayne Shorter spelade musik ingen större roll. Han var mer intresserad av tecknade serier och konst. Men något avgörande hände den kvällen han som femtonåring såg Lester Young hemma i Newark.
Klarinetten han köpte blev efter några år utbytt till en tenorsaxofon. Spel med lokala band ledde till studier vid New York University som i sin tur ledde till jobb hos pianisten Horace Silver innan två år i armén kunde ha satt stopp för allt. När han väl hängt av sig uniformen passerade han storbandsledaren Maynard Ferguson på väg till en längre anhalt hos ett av hardbopens största namn, Art Blakey’s Jazz Messengers. Där kom han att axla rollen som bandets musikaliska ledare samtidigt som han började göra plattor i eget namn.
Det är under de här åren kompositören Wayne Shorter låter höra tala om sig. Noga genomtänkta, gärna långa och flerdelade melodier blir hans signum, något Miles Davis kommenterat med: ”Wayne är en riktig kompositör … han vet att musikalisk frihet är att kunna reglerna så att man kan vrida på dem efter egen lust och smak.”
Hans sätt att komponera har gjort honom till en av den moderna jazzens viktigaste kompositörer och leverantör av några av de mest hållbara låtarna: Nefertiti,E.S.P., Pinocchio, Sanctuary, Falloch Footprintsär bara några av de moderna klassiker som ständigt lockar unga musiker att pröva sina vingar.
1964 tog Wayne Shorter nästa viktiga steg. Han gick med i Miles Davis Quintet som därmed fick sin klassiska 60-talssättning, en grupp som efter ett halvsekel fortfarande inspirerar nya generationer lyssnare och musiker.
Men Miles var inte heller en musiker som stod still. Under 60-talet gick han från fri, akustisk jazz till elektrisk jazz-rock eller fusion. Det fick tenorsaxofonisten Wayne Shorter att ta upp sopransaxofonen som bättre gjorde sig hörd i de nya elektriska klangvärldar som tagit över.
Efter Miles Davis bildade Wayne Shorter och klaviaturspelaren Joe Zawinul fusionmusikens kanske viktigaste grupp Weather Report. Tillsammans flyttade de musiken till tidigare okända marker. Här kunde struktur och frihet, ett myller av nya klangfärger och rytmer smälta samman i abstrakta eller direkt lättsjungna melodier som lika gärna kunde vara över på fem minuter eller sträcka sig över en halv konsert – allt skulle ständigt kunna förändras, precis som vädret.
Under hela sin karriär från det sena 1950-talet och framåt har Wayne Shorter gjort plattor i eget namn, som JuJuoch Speak No Evil och den brasilianskt influerade Native Danceri samarbete med sångaren Milton Nascimento för att bara nämna tre. Han har medverkat på flera av Joni Mitchells jazzorienterade plattor och han har arbetat tätt med pianisten Herbie Hancock.
Efter Weather Report blev Wayne Shorter till slut sin egen. Sedan dess har han fortsatt att experimentera med musikaliska former, leda olika grupper och ge ut plattor. Han har samarbetat med Joni Mitchell, Steely Dan, Carlos Santana och pianisten Herbie Hancock. Han har återvänt till det akustiska formatet med sin nuvarande och långlivade kvartett och tagit packat upp tenorsaxofonen på nytt.
Få skulle säga annat än att Wayne Shorters viktigaste insats inom jazzen är som saxofonist och kompositör. Men det går inte att komma undan det faktum att hans blotta närvaro och exempel under alla år blivit en ledfyr. Som (nästan) ingen annan har han visat på att man ständigt kan fortsätta att utvidga sin palett och söka nya musikaliska vägar.
Text: Johan Scherwin