Den engelska bluesens gudfader John Mayall död

Posted by | Uncategorized | No Comments

John Mayall på Vedala nation Uppsala 1968. Foto: Anders Folke

Ena dagen visste jag inte ens om hans existens, något år senare var jag beredd att spendera en kväll på en toalett bara för att höra honom – genom väggen. Få musiker har betytt så mycket för mig som John Mayall.

Nu hösten 2015 är han på nytt på G till Sverige men jag är tveksam till att gå. Eller så borde jag göra just det. Han är ju över 80 år och för var dag blir det allt otroligare att han kommer tillbaka. Och handen på hjärtat, vi talar ju om mannen som gav bluesen ett vitt, europeiskt, möjligen engelskt, ansikte – och förändrade mitt och många andras liv.

Nej, jag vet, han var inte ensam om att bleka bluesen, men han var tveklöst viktigast under 60-talets andra halva. Till skillnad från blodfattiga purister gjorde Mayall något eget och nytt, inte bara covers; han skrev sina egna bluestolvor med alltmer självbiografiska texter. Ett annat sätt var att ge sina alltid mycket bättre musiker hyfsat fria händer. En ung och kaxig Eric Clapton kunde till exempel hänga på sig en Gibson Les Paul, vrida upp Marshall-förstärkaren på max och på kuppen bli evigt stilbildande. Deras enda gemensamma LP, AKA The Beano Album, är kort och gott en av bluesens milstolpar.

För mig och mina kompisar blev den ”Bibeln”. Knappt en dag utan att det inledande virvelkaggeslaget till Otis Rushs All your love fick signalera dags-att-stiga-upp till mer blues.

Det var sent 1966 då plattan dök upp på Forum i Uppsala. Kompisen SE lät berätta att Clapton, som vi kände till från Yardbirds, spelade med en gubbe som hette John Mayall (då 33 år). Snart ägde alla i gänget sitt eget exemplar. I mono.

23 februari 1967 inträffar det otroliga. Mayall spelar i Uppsala! För ett inträde på sex kronor får vi uppleva ett nytt Bluesbreakers med den glasklare Peter Green på plats i stället för Clapton. Sånt är svårt att glömma.

Efter konserten letar vi upp Mayall för en autograf. Han är omtanken personifierad och ser till att vi trettonåringarna får allas namnteckningar (jo, jag har dem kvar). Han bjuder på saft och bullar och berättar att han målat omslaget till den kommande A hard road själv. Utan att veta om det gör jag faktiskt min första intervju där och då.

Under summer of love läser vi i Melody Maker att Mayall bildat en ny upplaga av bandet (det ska bli många fler), nu med tonåringen Mick Taylor på gitarr och flera blåsare. Med Crusade och Diary of the band visar Mayall på en delvis ny riktning. Om ren blues tidigare varit utgångspunkten närmar han sig här någon sorts jazz. Solon och improvisationer står som spön i backen och låtarna växer fritt. Ett halvår senare ger han ut temaalbumet Bare Wires som, förstår man nu, rymmer ett frö till fusionmusiken.

14 mars 1968 angör bandet Domino vid Hornstull. Rekordpubliken är krävande entusiastisk och applåderar in gruppen fyra gånger! Jo, jag tar mig bakom scenen den här gången också. Mick Taylor har trasiga brallor och hatt och saxofonisten Dick Heckstall-Smith slår i oss att han är över 50 år och varit munk. Mayall själv dyker upp som hastigast och hafsar ner en autograf utan tillstymmelse till faderlig omsorg. Okej då, tiderna ändras.

Ett halvår senare, 8 december 1968, är Mayall i Sverige för tredje gången, på Vedala nation i Uppsala. Inte en chans för en överentusiastisk fjortonåring att få en biljett. Men en olåst dörr i entrén visar sig leda till ett utrymme bakom scenen. Där finns en toalett som läcker ljud, låtarna från den färska och självbiografiska Blues from Laurel Canyon. Det får duga!

På något sätt fick det också räcka. Efter den följande akustiska The Turning Point går vi skilda vägar. Mayall flyttar till USA och med det går något förlorat. Och i samma veva ger Miles Davis ut In a silent way. Men det är en annan och betydligt längre historia.

JOHAN SCHERWIN

(Lira 2015)