Sångaren, musikern och kompositören Gordon Sumner, mer känd som Sting, får Polarpriset 2017 för att ”han förenar klassisk pop med ett virtuost musikantskap och en öppenhet för genrer och sounds från hela världen”.
Skulle man läsa om Sting, men med namnet utbytt till något anonymt, skulle han framstå som en hedersknyffel, en sann världsmedborgare som inte bara använder sin position som arenaartist till att sprida nogsamt skriven och genomtänkt musik utan som också passar på att tala om mänskliga rättigheter, vikten av att rädda regnskogar etc.
Det är väl ändå inget som kan göra någon upprörd?
Jodå. Sting har genom åren visat på en enastående förmåga att inte bara dra en stor publik. Få artister har gjort så många så uppretade som Sting. Pretentiös, seriös, självupptagen men framför allt Tråkig. Sån är man inte ostraffat, speciellt inte om man lever ett hälsosamt liv i ett stort hus på landet, får många barn med samma kvinna, utövar yoga och enligt ett väl spritt rykte praktiserar tantrasex!
Dit är steget långt från utkanten av Newcastle på den engelska östkusten där vintrarna var hårda och den unge Gordon hjälpte sin pappa, mjölkutköraren, att leverera mjölk, om inte sju dagar i veckan, så i alla fall ofta. Vi talar alltså om en son av arbetarklassen som fick ett råd av sin far: I want you to go to the sea!
Och kanske är det just det Sting gjort. Som en av tre i The Police och senare som soloartist har Sting aldrig lutat sig tillbaka och vilat på sina lagrar. Han har ständigt seglat vidare.
Ett sätt att se (lyssna) på Sting är som en genuint sökande konstnär. Han tar inte avstånd från sin tidiga produktion, men han omtolkar den gärna, klär den i nya tonskrudar. Repertoaren från The Police och den tidiga solokarriären mjukas upp, får ett lugnare tempo, han lägger sin röst i ett lägre register och sjunger mindre med det gälla fotbollshojtande som var hans tidiga signum. Han nyttjar fler klangfärger, gör musiken mer sammansatt eller mer renodlad.
Han hämtar inte bara inspiration från pop, reggae och punk, han sträcker sig från jazz till arabiskt, latinamerikanskt och indiskt, afrikanskt och landar emellanåt i den klassiska musiken. Han skriver filmmusik, totar ihop en musikal och gödslar ymnigt med udda taktarter, taktbyten och sammansatta ackord. Och varför inte uppträda som sångsolist med en symfoniorkester i ryggen? Mångsidigt är ordet.
Men låt oss backa några decennier. I Newcastle spelar en ung Gordon Sumners i en AIK-färgad tröja och blir för evigt omdöpt till Sting. Han testar sina vingar som musiker och låtskrivare i lokala band som The Newcastle Big Band, The Phoenix Jazzmen och Earthrise. Stewart Copeland, trummis i Curved Air, ser fusionbandet Last Exit och anar en talang i gruppens bildsköne och sparsmakat effektive basist. Några månader senare gör de gemensam sak med Andy Summers och The Police är färdiga att rycka ut.
Trion surfar på det sena 70-talets punk-reggae-new wave-våg och sliter sig till de första spirande framgångarna under hårda USA-turnéer. Efter den första hiten Roxanne bär det av uppåt, hela vägen från de små klubbarna till det allra största arenorna. Med sin busiga pojkbandsimage levererar The Police en stadig ström hits under en handfull år, gärna med texter som hinner berätta en liten historia, som Message in a bottledär en Robinson Cruose-figur plötsligt får massor av flaskpost. Eller som en av världens mest spelade låtar, Every breath you take. Den är inte bara den perfekt uppbyggda poplåten, den har en text om stalking och kontrollbehov som totalt kontrasterar mot den romantiska stämningen.
Där på toppen kliver Sting till allas förvåning av Police-cirkusen. Fram stiger i stället den seriöse Sting, just den musikaliske världsomseglare hans far intet ont anande dubbade honom till. Han samarbetar med amerikanska jazzmusiker, han spelar in ”klassisk” musik av John Dowland och får förvånansvärt fina recensioner för det, han återbildar The Police för några turnéer, han återvänder till den raka popen och reser på omfattande turnéer och fortsätter att propagera för Amnesty och regnskogen.
På något sätt har Stings vidsträckta ambitioner och de nidbilder de fött lyckats skymma honom som den unika musiker han i grund och botten är. Men varför skulle inte en arbetarson från Newcastle tillåta sig att se hur långt han kan ta sin musikaliska talang – och sin upptäckarlust och övertygelse!
Text: Johan Scherwin