Två professorer och en eftertraktad pedagog. Tillsammans är de ACS, en förkortning som ska uttydas Geri Allen, Terri Lyne Carrington och Esperanza Spalding. I november gästar trion Stockholms konserthus.
De tre är också några av de senaste decenniernas mest framstående jazzmusiker. Spelade de rock skulle man snabbt kunna damma av det gamla 60-talsbegreppet supergrupp. Födda som de är på 50-, 60- och 80-talen har de en gemensam meritlista som är lika vindlande lång som varierad. Här finns namn som gitarristen Pat Metheny, basisten Charlie Haden, trumslagaren Paul Motian, trumpetaren Lester Bowie, sångerskan Betty Carter och altsaxofonisten Ornette Coleman.
Men så ses också Geri Allen, pianist och professor vid University of Michigan, som en av sin generations främsta och mest anlitade pianister och lika hemtam i allt från bebop till frijazz. Oavsett omgivning fyller hon sin plats med ett distinkt personligt och varierat utryck. Inte för inte har hon jämförts med så olika pianister som Keith Jarrett, Cecil Taylor och Bill Evans.
Terri Lyne Carrington är sedan 2007 professor vid den legendariska jazzskolan Berklee och brukar beskrivas som den första viktiga kvinnliga trumslagaren inom den amerikanska jazzen. Sina rötter har hon i funken men hennes palett är betydligt bredare/större än så, något pianisten Herbie Hancok och saxofonisten Wayne Shorter inte varit sena att upptäcka.
Mest känd för Stockholmspubliken av de tre är kanske basisten Esperanza Spalding. Hösten 2010 gav hon två bejublade konserter på Stockholms konserthus med sitt Chamber Music Society, en grupp med en sorts föreställning som blandar jazz, blues, brasilianskt, kubanskt … med kammarmusik. Då gav hon också prov på två andra sidor av sig själv: kompositören och sångerskan.
– Men hon sjunger inte så mycket med trion. Vi spelar nästan uteslutande akustiskt och instrumentalt, berättar Terri Lyne Carrington.
Under turnén med Chamber Music Society fick också Spalding låna en bas i de olika städerna. Kontrabasen i Stockholm blev hon förälskad i och ville köpa. Men så var det också mästerbasisten Red Mitchells gamla instrument.
– Man vänjer sig, men det är en utmaning att spela på lånade instrument, säger Carrington. Ibland är de bättre och ibland är de sämre. Oavsett vilket måste man lära känna dem och det kräver arbete. Ibland gör det faktiskt musiken bättre.
Att de tre bildat en trio tog sin början i Israel för fem år. Då spelade de för första gången tillsammans på jazzfestivalen vid Röda havet. Nästa steg blev en skivinspelning Terri Lyne Carrington gjorde 2011. Till ”The Mosaic Project” samlade hon idel kvinnliga musiker för ”musik som blandade det komplexa och tankeväckande med funk, pop och det lättillgängliga”. Bland gästerna återfanns Esperanza Spalding och Geri Allen.
I kölvattnet på skivan debuterade trion ACS på den legendariska jazzklubben The Village Vanguard i New York för något år sedan. Sedan dess har de framträtt på ett flertal ställen i USA och Europa.
– Jo, vi har våra egna karriärer men tanken är att vi ska jobba tillsammans så ofta vi kan, säger Terri Lyne Carrington. Vi ser verkligen ACS som ett gemensamt band – med en lång tid framför sig.
På scen bjuder de på musik som främst vilar på den akustiska jazztraditionen.
– Vi spelar nästan bara standards i egna arrangemang och så ett knippe Wayne Shorter-låtar. Vi har alla ett speciellt förhållande till honom.
På frågan vem som är trions ledare svarar Carrington att ingen är det. Alla tre leder eller låter sig bli ledda och är överens om allt.
– Är man bland likasinnade är det lättare att känna sig fri. En bra kväll kan musiken gå i vilken riktning som helst.
Johan Scherwin
(Lyssna 2013)