Han är folkpensionär men vitalare än en nykläckt student. Medan generationskamraterna trappar ner, har han svårt att välja vad han ska göra. Han är trumslagaren/slagverkaren, kompositören, skivbolagsdirektören, konsertarrangören med mera Bengt Berger, till vardags kallad Beche.
Några dagar efter att vi snackat bort en kväll vid köksbordet i huset just utanför Stockholm, ska han resa till Indien. Igen. Det är en månadslång festival ”med fantastisk musik!” i Chenai som lockar. Därför får det egna skivbolaget Country & Eastern och konserter med Berger/Knutsson/Spering och Beche´s Brew Big stå tillbaka.
Banden är Bengt Bergers musikaliska hemvist idag, men han har varit central i en lång rad sammanhang de senaste 40 åren. Rena Rama, Arbete och Fritid, Bitter Beer Funeral Band och Chapter Seven är några andra grupper där hans blandning av lek och allvar varit tongivande.
– Jo, jag gillar att skoja. Jag kan bara inte gå upp på scen med den gravallvarliga ambitionen att nu blir det KONST. Men blir det bra, rent av väldigt bra, ja då är det naturligtvis fantastiskt. Kanske rentav KONST.
Han berättar om en vedspis som han tog med på turné och gömde under ett tyg på scen. Medmusikerna visste inget (första gången), inte heller publiken. Inte nog med att han spelade på spisen, han tände eld på veden i också. Onekligen ett sätt att spela så det ryker!
Att dra en knivskarp gräns mellan det som händer före och under en konsert, är inte heller viktigt, tycker Bengt Berger.
– Det är något jag fångade upp av Don Cherry. Jag kommer ihåg när vi skulle vi spela på Göteborgsklubben Nefertiti. Vi höll på att repetera som bäst när publiken började strömma in. Men i stället för att bryta och sen komma tillbaka, fortsatte vi bara. Repet blev till konserten.
Don Cherry lärde Bengt Berger känna i början av 70-talet då Cherry bodde i Sverige under en rad år. Tillsammans kom de att arbeta av och till under resten av decenniet.
– Han hörde mig med Arbete och Fritid och gillade mitt sätt att spela. Det påminde honom om Ed Blackwell, tror jag. Och så var det inte fel att jag kunde spela tablas och hade koll på afrikansk slagverkstradition. Det var han oerhört intresserad av på den här tiden.
Och Bengt Berger beskriver Don Cherry som en väldigt intresserad, nyfiken person.
– Han älskade vackra melodier, och hörde han en ville han lära sig att spela den direkt. Det kunde vara allt från Små grodorna till en turkisk folklåt. Och han lärde sig alltid genom att traggla låten om och om igen … För Don var det musik från första ögonblicket. Det var aldrig ”först lär vi oss, sen spelar vi”. Misstag och felspel blev ett sätt att göra något nytt av låten.
Ett annat grepp Don Cherry använde sig av var att mitt under en konsert kasta in en helt obekant låt. Alla fick lära sig den där och då och inför publik. Vidare kunde han när som helst bryta av en låt och utan förvarning växla till en annan. Gärna från ett annat hörn av världen.
– Det låg i luften på den tiden, inte minst i Sverige med sin starka folkmusikvåg i början av 70-talet, men jag vill ändå hävda att Don Cherry var först. Det kan jag påstå för jag var med. Vi var i Italien på turné med en blandning av jazz, indiskt, turkiskt, afrikanskt … och fick frågan vad det var vi spelade. Don svarade World Music. Det är faktiskt första gången någon sa det.
Under åren som gått har Bengt Berger förvaltat och utvecklat mycket av det Don Cherry stod för. I dag tycker han att begreppet världsmusik är urvattnat och att det mest konstruktiva fältet att använda Don Cherrys idéer på är inom jazzen.
– Ytterst handlar det om att göra som man vill i stunden. På riktigt. Ta vår trio till exempel. Med den har vi aldrig en låtlista som vi ska beta av. Vi kan börja med en låt, bryta av den när någon vill och gå vidare till en annan, om så mitt i ett solo. För oss är det ett sätt att öppna upp för det oväntade, att förstärka nukänslan. Och nukänslan är det viktigaste inom all jazz.
Johan Scherwin
(Jazz Facts 2007)