Av den amerikanska (jazz-)gitarristen Bill Frisell kan man egentligen bara förvänta sig det oväntade. På den aktuella plattan Guitar in the space age ger han en rad 60-hits en total make over. 10 november gästar han Konserthuset.
Med sig upp i strålkastarskenet denna kväll har han Greg Leisz på mandolin och pedal steel-gitarr, basisten Tony Scherr och trumslagaren Kenny Wollesen. Tillsammans kommer de, förmodligen, bjuda på allt från Pete Seegers Turn turn turn, Beach Boys Surfer girl, The Kinks Tired of waiting for you till Link Wrays Rumble, brutalgitarrens första riktiga skrammelhit. Sen är det en öppen fråga hur lång tid vi i publiken behöver för att känna igen dessa örhängen – i ny skrud!
Låttitlarna skissar ett sorts skelett av gitarristen Bill Frisells tidiga inspirationskällor, alla från en positiv era då allt i framtiden verkade möjligt. Född som han är 1951 är han en produkt av det tidiga 60-talets stora musikaliska tsunami, Beatles-vågen. Hans första instrument klarinetten degraderades successivt till förmån för gitarren, först i skepnad av en näst intill ospelbar akustisk 15-dollarsgitarr, sedan till alltmer sofistikerade elgitarrer.
”Det var många som började spela gitarr. Och många som slutade. Men jag fortsatte …”, har han torrt kommenterat vägen han slog in på och fortfarande reser längs med.
Och det är en färd som verkar kunna ta honom hur långt och till vilka märkligt kända och okända ställen som helst. Skummar man webbplatsen All Music gör den ett seriöst försök att ringa in hans stilistiska bredd med en spretig och bitvis svårbegriplig etikettbukett där fusion, postbop och progressiv jazz samsas med world fusion, kammarmusik och neo traditionell folk.
All Music skriver också att ”han blandar de bästa elementen av rockens energi med jazzens sofistikerade harmonier och melodisk interpretation”, vilket tveklöst ger en god vägledning till Bill Frisells unika uttryck. Man kan också tillägga att han ständigt tar nya grepp på den musiktradition han för stunden landat i. Verktyget är som alltid hans unikt svävande och svällande gitarrspel som inte så lite påminner om hur en saxofonist andas fram nyanser i tonstyrka och klangfärg.
Denna egensinniga verktygslåda började han på allvar att foga samman på University of Northern Colorado och därefter på den klassiska jazzskolan Berklee. Där han hade jazzgitarristen Jim Hall som lärare, en man som uppenbarligen inte närde ambitionen att styra den unge Frisell i riktning mot jazzburkens klassiskt definierade världsbild.
Nästa stopp var New Yorks loftscen där han gjorde gemensam sak med radikalt skarpslipade nyskapare som kompositören och saxofonisten John Zorn och de hyfsat jämnåriga John Scofield, Mike Stern och Pat Metheny, tre gitarrister som inte heller varit rädda för att sträcka sig utanför jazzens kärnområde, om än på helt olika sätt.
Och det var skolkompisen från Berklee, Pat Metheny, som gav Frisell biljetten till de större sammanhangen. Metheny rekommenderade Frisell till det tyska skivbolaget ECM där han snabbt kom att bli något av en husgitarrist. Det ledde till mångåriga samarbeten med namn som trumslagaren Paul Motian och saxofonisterna Joe Lovano och Jan Garbarek.
Men sedan 80-talet går Bill Frisell först och främst sin egen. På ett femtiotal skivor och i en lång rad olika konstellationer har han har bland väldigt mycket annat mejslat fram nya nyanser i John Lennons låtskatt, ackompanjerat Buster Keatons klassiska stumfilmer, tolkat hillbilly-klassiker och amerikanska klassiska kompositörer som Aaron Copland och Charles Ives.
Vad annat kan man förvänta sig av en man som sagt ”min musik är en blandning av allt jag hört: ett ljud i en taxi, engelsk rock, country & western, världsmusik, radioskval … allt får plats i min musik.”
Johan Scherwin
(Podium 2014)