2015 är året då Polarpriset går till två kvinnor och Emmylou Harris från Birmingham, Alabama, USA är en av dem. Hon får priset bland annat för att hennes musik ”rymmer hela den amerikanska kontinentens historia och topografi” och ”för att hon gör världen större och mindre, värdefullare och vackrare”.Under sina dryga 40 år på världsscenen har denna ikon spelat in runt 25 egna plattor och vunnit mer än dussinet grammisar. Dessutom har hon lånat sin kristallstämma till en lång rad artister. Ingen sjunger harmonier som Emmylou Harris sägs det, men så är hon välsignad med en otrolig förmåga att frasera och hitta stämmor.
Om detta kan samarbetspartners som Bob Dylan, Mark Knopfler, Linda Ronstadt, Neil Young, Willie Nelson, Dolly Parton, Roy Orbison, Ryan Adams, Elvis Costello, Johnny Cash, Lyle Lovett och nu senast Rodney Crowell vittna. Förmodligen skulle den moderna countrymusikens mytomspunne förgrundsgestalt Gram Parsons hålla med, hade han bara haft förstånd nog att inte supknarka sig till döds 1973.
Parsons (o)väntade död inträffade bara några år efter att en kedja av händelser lyft den unga, ensamstående mamman Emmylou bort från en hotande obskyr tillvaro på Washingtons småklubbar. Dit hade hon flyttat efter att förgäves ha försökt slå sig fram på New Yorks döende folkmusikscen. Istället hade hon blivit gift, gravid och övergiven och inte sett något annat realistiskt alternativ än att flytta hem till föräldrarna. Men där på en Washingtonklubb dyker Chris Hillman, tidigare basist i The Byrds och nu ledare för Flying Burrito Brothers, upp. Han blir, som det brukar heta, helt knockad, och överväger på stående fot att ta med henne i bandet. Det gör han nu inte, men han ringer Gram Parsons som är på jakt efter någon som Emmylou Harris.
Under sin korta tid ihop, på jobbet och privat, lyckades de bana ny väg för countrymusiken, i rikting mot countryrocken. Parsons två plattor, GP och Grievous angel, är en nyskapande mix av smäktande ballader och hurtigt rörlig cowboymusik och närmar sig däremellan dansant blues och rock & roll. Till de eviga ögonblicken hör duettballaderna She och Love hurts, vilket den förmodligen gjorde.
På sin egentliga debut i eget namn, Pieces of the sky, tar hon också ett smärtsamt farväl till Gram Parsons i Boulder to Birmingham. Samtidigt bär hon stolt vidare på hans fackla som lyser av ”cosmic American music”.
Pieces of the sky bildar också matris för merparten av hennes kommande skivor med sin blandning av covers, nyskrivet material och bara någon enstaka egen låt. En framgångsrik formel ska det visa sig när karriären flyter på som en vårflod under en rad år. Elite hotel, Luxury liner och Quarter moon in a ten cent town blir alla countryhits, och mer än så. Emmylou Harris är något av en musikalisk ”diplomat” som inte bara når countryfans utan också den mer rockorienterade publiken med sin gränsöverskridande country.
Ändå börjar hennes stjärna dala i slutet av 70-talet. Inga hittar och inga försäljningsrekord längre, bara fler barn att ta hand om men också ett allt starkare engagemang för feminism, djurs rättigheter (läs hundar) och krigsskadade.
I denna verklighetsröra av konstnärskap, vardag och stridbara frågor gör hon det som bara riktigt stora artister går iland med, hon återuppfinner sig själv. Hon börjar ta risker om än med blandat resultat. Hon levererar den kommersiellt misslyckade men självutlämnande The ballad of Sally Rose, och hon gör gemensam sak med Linda Ronstadt och Dolly Parton på Trio och får tre megahits på köpet, To know him is to love him, Telling me lies och Those memories of you. Då och då släpper hon en ”vanlig” platta som Cowgirl’s prayer och Songs of the west.
1995 tar hon sitt mest äventyrligaste steg hittills. Hon slår sig samman med producenten Daniel Lanois som gjort underverk med U2, Peter Gabriel och Bob Dylan. Tillsammans skapar de Wrecking ball, Emmylou Harris minst typiska platta överhuvudtaget men tveklöst hennes bästa. På detta mästerverk är precis allt på plats. Hennes kristallklara röst lyfter samlingen sånger in i ett svindlande vackert ljudlandskap utan klar hemvist i vare sig country, rock eller något annat för den delen.
Gör en sån platta och du blir odödlig som artist. Precis som Emmylou Harris är.
Johan Scherwin
(NE:s årsbok 2015)