Ny platta. Ny turné. Nytt pris. Så rullade det på för Esbjörn Svensson och hans trio under en rad år. Men en junidag satte en dykolycka punkt för Sveriges internationellt mest framgångsrika jazzmusiker någonsin.
Själv drabbades jag av budet om Esbjörn Svenssons fullständigt meningslösa och för tidiga död via mobil på en gata i New York. Som av en händelse var jag på väg till Joe´s Pub där trions medlemmar en 90-talskväll bestämde sig för att satsa en gång till, ännu lite hårdare, ännu mer målmedvetet på att slå igenom i USA.
I en av de många intervjuer jag gjorde under åren med Esbjörn Svensson och hans två medmusiker, basisten Dan Berglund och trumslagaren Magnus Öström, sa Esbjörn: ”Vi kan leva på det vi tjänar i Europa, men USA-resorna är rena förlusten. I bästa fall kan vi gå jämnt upp. Visst, det är kul att vara på omslaget till Down Beat, men det blir inte lättare att slå igenom där lik förbannat.”
Ändå måste man säga att det var just det trion på något sätt gjorde. De var den första (!) ickeamerikanska grupp eller artist att någonsin pryda omslaget till Down Beat, denna världens mest prestigetyngda jazztidskrift med över 60 år på nacken. Trion turnerade regelbundet och hade en hängiven, kunnig och stadigt växande publik i jazzens hemland.
På jazzfestivalen i Rochester i delstaten New York, några dagar efter dödsbudet, beklagar en uppseendeväckande lång rad jazzälskare, i alla åldrar, att Esbjörn förolyckats. För dem var han inte bara ”den där svenska jazzmusikern”, han var Esbjörn Svensson, pianisten i trion e.s.t., en lysande musiker i spetsen för en briljant grupp, som de såg fram emot att få se och höra live igen. Många år framöver.
Men trion var inte bara predikanter i främmande land. De hade om möjligt en ännu större, trogen publik hemma i Sverige och övriga Europa. Merparten av årsdosen på 100 konserter gav de någonstans här i gamla världen.
Under flera år – innan trion bildades i mitten av 1990-talet – hade Esbjörn Svensson en fot i rockbranschen. Där lärde han sig ett och annat som han tyckte fungerade lika bra för jazzen som för rocken: ”Att göra musiken tillgänglig till exempel. Jag menar inte på det kommersiella, spekulativa sättet. Mycket musik görs för att den ska vara kul att spela för musikerna. Men det måste vara kul för publiken att lyssna också.”
En annan gång berättade han hur mycket trion repeterade och undersökte varje låt från grunden: ”Det gör vi alltid. För oss är det en nödvändig process när vi sakta slipar oss fram till det där specifika, den där energin som ger varje låt sin profil. Sen när låtarna sitter, då spelar vi in.”
Resultatet, hur än smärtsamt framvärkt, mynnade ut i ett utmejslat gruppsound som präglade dussinet cd-plattor. Tvärsigenom handlar det om musik som ”syns”, musik som förenar det direkta tilltalet med dröjande substans, musik som går att använda till bakgrund eller dans eller att försjunka i tills detaljer av techno, blues, rock, soul och ambient, konstmusik … vecklar ut sig.
Inte undra på att e.s.t. nådde ut till sin publik!
– Han var den mest välartikulerade pianister jag spelat med, säger Magnus Öström, trumslagaren och barndomsvännen från västmanländska Skultuna: Han hade en enorm teknik, ett fantastiskt anslag och en fallenhet för det romantiska och lyriska. Och så var han oerhört fokuserad. Man förstod alltid vart han var på väg i sitt spel.
Magnus Öström beskriver sig själv och basisten Dan Berglund som betydligt ”jordigare” i spelstil och menar att gruppens specifika sound uppstod i krocken mellan de vitt skilda temperamenten, att de levde upp till klyschan om att summan är större än beståndsdelarna.
På trions sista och postumt utgivna cd, Leucocyte, hörs ett något annorlunda e.s.t.
– Esbjörn gillade ju både utmaningar och kontroll, inte bara i musiken utan också i verkliga livet … Så vi bestämde oss för att göra något vi aldrig gjort tidigare, en platta med helt fria improvisationer, sånt som vi brukade spela mellan de ”riktiga låtarna” under våra konserter, säger Magnus Öström. Och jag tror att han, vi, var på väg att lösa upp vår musik, låta den söka sig fram på delvis nya vägar. Nu får vi aldrig veta.
Johan Scherwin
(NE:s årsbok 2008)