Stjärnkonstellation. För ovanlighetens skull sitter ordet som gjutet. Vibrafonisten Gary Burton och pianisten Chick Corea är kort och gott två av jazzens främsta instrumentalister. 25 mars gästar de Göteborgs konserthus.
På programmet står, med hyfsat stor säkerhet, musik av namn som Paul McCartney, Antonio Carlos Jobim, Kurt Weill och Chick Corea. I alla fall om man ska döma av duons aktuella cd, Hot House, som lånat sitt namn av en Charlie Parker-låt. Men riktigt säker kan man inte vara. Efter 40 år har duon byggt upp en lika omfattande som mångfacetterad repertoar, och de är inte främmande för att – improvisera.
– Vi kan plocka upp vad som helst. Det handlar bara om att hitta ett intressant sätt att tolka och gestalta musiken på. I stunden. Både för oss och för publiken, säger Gary Burton i telefon från hemmet i Florida.
Tveklöst kan de välja vad som helst. Gary Burton beskrivs oftast som en av de två främsta vibrafonisterna som kom fram under 1900-talets andra hälft (Bobby Hutcherson var den andre), en musiker som tack vare sin unika fyrklubbsteknik kan låta som två tre musiker samtidigt.
Chick Corea å sin sida brukar tillsammans med Keith Jarrett och Herbie Hancock rankas som en av de viktigaste nu levande jazzpianisterna, en extremt mångsidig musiker som är lika hemtam på piano som på elpiano och synt.
Corea är också den av de två som väljer repertoar. Han skriver oavbrutet nytt eller arrangerar gammalt, han väljer och vrakar och har så gjort sedan den första gemensamma konserten 1972.
– Vi blev ombedda att göra något ihop på en jazzfestival i Tyskland, som ett slags experiment. Men vi fann varandra direkt, och året därpå gav vi ut den första plattan, Crystal silence. Sedan dess har vi gjort något tillsammans varje år, säger Gary Burton.
Kanske kände de två igen autodidakten i den andre. För en sak Gary Burton och Chick Corea har gemensamt är att de i princip är självlärda. Den sexårige Gary blev ”tilldelad” vibrafonen av sina föräldrar som tyckte att de tre barnen skulle lära sig ett instrument var. En kvinna på samma gata lärde honom grunderna, därefter tog han mest ut låtar som han hörde på radion.
– Det var först i 18-årsåldern som jag upptäckte jazzen och verkligen blev seriöst intresserad av vibrafonen. För mig var jazz något oerhört spännande.
Några år senare hamnade han hos George Shearing och därefter hos Stan Getz i tre år. 1967 bildade han sin första egna grupp, som bland annat sett gitarristerna Larry Coryell och Pat Metheny passera revy.
Chick Corea slog sig ned vid pianot som fyraåring och var tidigt inspirerad av pianister som Horace Silver och Bud Powell. De första avgörande anhalterna i hans spirande karriär var hos Mongo Santamaria och Willie Bobo. I slutet av 1960-talet, precis när det var dags för jazzen att blomma ut som fusion, fick Miles Davis upp ögonen för honom. Därefter har han stått i spetsen av grupper som Return to forever och skrivit en lång rad klassiker, med Spain som ohotad kronjuvel.
Gary Burton är just hemkommen från New York när vi hörs. Där han uppträtt på den legendariska jazzklubben Blue Note – tillsammans med Chick Corea.
– Chick firar sin 70-årsdag med att uppträda där i en månad. Och han byter sättning var tredje dag. Jag avlöste gitarristen John McLaughlin och efter mig stod sångaren Bobby McFerrin på tur. Han har sådan otrolig energi! säger Gary Burton entusiastiskt.
Han fortsätter med att beskriva Chick Corea som oavbrutet upptagen med olika saker.
– Han skriver musik, gör plattor, turnerar med olika grupper och projekt, är solist med orkestrar … Och han behärskar vilken musik som helst. Tango, fusion, jazz … Han är utan jämförelse den mest produktive och mångsidige musiker jag någonsin stött på! Och allt det där tar han med sig in i vårt samarbete.
Gary Burtons karriär har sett rätt annorlunda ut. Sedan tidigt 70-tal har han varvat livet som musiker med att vara lärare på och till slut rektor för den legendariska jazzskolan Berklee i Boston. De dryga 30 åren på skolan, innan han gick i pension för ett tiotal år sedan, vill han inte på något sätt vara utan.
– Där fick jag ständigt möta nya musikaliska uttryck och unga musiker, och det har hållit mig alert.
Och när han ska förklara det speciella med duon som sättning vaknar den vältalige pedagogen i honom till liv.
– Att spela solo är som att ge ett tal. Med en grupp bjuds publiken på en paneldiskussion. I en duo för man ett samtal. I mina ögon är det den mest intima musikaliska sättning som finns. Och den lämnar så mycket öppet. Man kan växla roller med varandra, gå från komp till solo utan minsta problem. Har man dessutom, som vi två har, en speciell och djup kontakt, då är det utan tvekan det mest kreativa musikaliska uttrycket.
Och deras gemensamma kreativitet har inte mattats med åren.
– Det är bara lite annorlunda nu mot när vi började. Vi har mognat som musiker. Vi kan spela mer komplexa och genomarbetade saker och i en lång rad olika stilar nu. På något sätt har vi ju vuxit upp tillsammans och kan varandra utan och innan. Det är extremt inspirerande och ger oss en otrolig frihet.
Gary Burton säger att han under alla gemensamma år bara väntat på den stund då de två skulle tröttna på varandra. Men det ögonblicket har aldrig kommit.
– Och nu har jag faktiskt börjat tro att vi håller på tills en av oss trillar av pinn.
Johan Scherwin
(Podium 2012)