Tunnelbanan är punktligheten själv, pålitligheten personifierad, en sann vän i tidsnöden. Häromdagen var vi inte direkt nödställda men hade ändå behov av att förflytta oss kommunalt. Tvåårige Leo var hos farmor som gjort sitt efter två häftiga kuddkrigskvällar. Alltså uppsökte vi närmsta T för trygg transport till förorten.
Första etappen gick bra: biljettnissen lyckades stämpla två gånger tre kuponger på fyra ficknötta remsor enligt gällande taxa och regler. Färden var anträdd.
Sen kom tretton i stället för fjorton. Jaha, tänkte vi men klev på för att följa med till Liljeholmen och andas ut i stället för Slussens ombyggnadsstank.
I Liljeholmen kom tretton i stället för fjorton. Då svor vi och uppsökte tidtabellen för studium. Fjorton kanske var nedlagd.
Men icke: in på stationen kom fjorton inkrypande. Visserligen från fel håll, men på rätt spår. Utan att göra sig någon som helst brådska masade sig tunnelbaneföraren från den enda ändan av tåget till den andra. Ställde sig och hängde i dörröppningen som den coolast av coola inkastare på en porrklubb i Clichy. Men efter fem minuter stängde han av någon outgrundlig anledning dörren och gav sig av samma väg han kom. Utan att ha släppt på någon.
Då när allt hopp var ute kom plötsligt fjorton indånande på stationen som om den aldrig gjort något annat. Att den kom på fel sida av perrongen noterade vi men struntade i.
Men något liksom krackelerade, gick i småbitar, brast inom oss när vi i stället för att passera Midsommarkransen landade i Aspudden. Någon hade lagt i fel växel och skickat fjorton utmed trettons och femtons spår!
– Ta nästa tretton eller femton tillbaka till Liljeholmen och invänta nästa fjorton, lydde tunnelbaneförarens uppmaning.
– I helvete heller! morrade vi. Nu tar vi raka spåret till nästa taxistation.
Johan Scherwin
(DN 1987)