Han var banbrytande med 60-talsbandet Velvet Underground och hade därefter en av rockens längsta, om än svajiga, solokarriärer. 27 oktober 2013 dog Lou Reed i en ålder av 71 år.
Sjuk hade han varit i flera år. Först i hepatit C, sen i biverkningar av Interferon som han tog mot hepatiten. Därefter fick han levercancer och en spirande diabetes. En levertransplantation i sista ögonblicket våren 2013 såg under några månader ut att göra underverk. Men under sensommaren började också den nya levern att svikta. Därmed var hans tid ute.
Enligt Lou Reeds änka gav han dock inte upp förrän han bokstavligen hade en halvtimme kvar att leva. Då å andra sidan accepterade han plötsligt situationen fullt ut.
Hade Lou Reed i stället överlevt alla behandlingar och ingrepp hade han skrivet detaljerade texter om knivar som skär genom hud och en lever som byter ägare på ett blodigt operationsbord. Realism, gärna hämtad från livets bakgård, var hans livsluft och texter utan förskönande omskrivningar regel. Kanske kan man jämföra hans texter med fotografier av Christer Strömholm eller Anders Petersen: svartvita och grovkorniga närbilder av livet på the wild side.
Själv hade han avlägsnat sig från den mörka verklighet han så ofta skildrat genom åren. Han tillhörde tveklöst (det konstnärliga) etablissemanget, han levde sedan många år tillsammans med den uppburna performanceartisten Laurie Andersson och han var ägare till flera fastigheter i New York och på Long Island. Enligt uppgift var han värd bortåt 100 miljoner kronor vid sin död.
Även om han gick ur tiden som en ”vanlig” fast ovanligt rik kille, var det bara en av Lou Reeds många inkarnationer. Precis som vännen David Bowie ändrade han sin image med jämna mellanrum: från teatral glamrockare över nergången pundare till avantgardistisk noisemusiker och, till slut, den sofistikerade teater- och tai chi-intresserade mannen.
På något sätt sken alltid rockstjärnan klädd i svart skinn igenom, trots att han på något sätt var en rätt otrolig sådan. Han hade visserligen rätt good looks, men han hade en osannolikt begränsad röst som bäst lämpade sig för lojt och tillbakalutat pratsjungande och – faktiskt – något som mest påminner om stilla dansbandstryckare. Men det fanns något där i hans tunna röst som lockade, något som faktiskt inte gick att sätta fingret på men som krävde uppmärksamhet. Karisma!
Det råder skilda meningar om när han hade sin storhetstid: i Velvet Underground eller som soloartist. Velvet Underground var i ärlighetens namn ett illaspelande band med två visionärer i spetsen: den klassiskt skolade pianisten John Cale och Lou Reed. Tillsammans skapade de en entonig, slamrande gitarrbaserad rock som i efterhand upphöjts till ursprungspunk. Det brukar sägas att alla som köpte en platta av Velvet Underground gick hem och bildade ett band. Deras egentliga uppdrag här på jorden var att inspirera. Om soloartisten Lou Reed brukar det å andra sidan sägas att han bara hade en enda riktig hit, Walk on the wild side, och att han bara gjorde en riktigt bra platta, Transformer.
I båda faserna hade Lou Reed draghjälp av inflytelserika vänner. Den förste att ge Reed en knuff i rätt riktning var Andy Warhol. Han använde Velvet Underground som husband på sin legendariska Manhattanateljé The Factory, lät dem göra musiken till sin turnerande multimedie- och performaceshow The exploding plastic inevitable och han står som producent till deras första lp, The Velvet Underground and Nico. Den försåg han med ett typiskt warholskt egensinnigt omslag: en klisterbild av en banan som gick att ta bort/skala av. (Den som har ett oskalat exemplar av originalutgåvan kan göra sig en rejäl hacka idag.)
Naturligtvis fick Velvet Underground kultstatus på kuppen, sina eventuella musikaliska brister till trots och sådana fanns det gott om i bandet. Men det skall erkännas, de ägde en vinnande förmåga att vända de rent formella bristerna till fördelar. Tvåackordsmanglandet i I´m waiting for my man blir till slut hypnotiskt, likaså det droneartade kompet i Venus in furs. Under fyra fem år levererade de, främst Lou Reed, en handfull minimalistiskt primitiva och monotona klassiker: Heroin, Sister Ray, White light/White heat och några lyriska ballader som Pale blue eyes och Candy says.
Men det som kanske är viktigare, Velvet Underground bröt ny mark på textfronten. På ett tidigare okänt sätt närmade de sig ämnen som kinky sex, drog(miss)bruk, dekadens, homosexualitet, självmordstankar … ämnen som det knappast hade skrivits en rad om tidigare. Och som någon skrivit någonstans: ”Om inte rocken blev mogen med Velvet Underground så blev den i alla fall barnförbjuden”.
1970 lämnade Lou Reed Velvet Underground, som ännu inte gett några pengar att tala om. Förmodligen var han i rätt risigt skick efter att ha samlat på sig en hel del biografiskt mörkermaterial. Under ett par år såg det ut som att hans musikerkarriär var över när han flyttade tillbaka till föräldrahemmet i Brooklyn och tog arbete som maskinskrivare på föräldrarnas företag.
Men musiken vägde tyngre och 1972 reste han till London för att spela in sin första soloplatta Lou Reed. Den gick tämligen spårlöst förbi men det blev annat ljud i skällan med nästa platta, Transformer. In på banan klev David Bowie och hans gitarrist Mick Ronson. De firade just då triumfer med Ziggy Stardust och hade lika musikaliska som kommersiellt gångbara idéer delvis inspirerade av – Velvet Underground.
Förenklat kan man säga att Bowie och Ronson utgick från Reeds primitivt gitarrdrivna rock och förädlade den. De la till flash och finess och med ens blev Vicious and Hangin´ round de klassiker de fortfarande är, och med fantasifullt varierade arrangemang satte de fokus på de explicita texterna i Perfect day, Walk on the wild side och Goodnight ladies.
Tveklöst gav Bowie and Ronson Reed nytt liv. Och med en enorm succé i bagaget fick han konstnärlig frihet och blev, för första gången, kommersiellt gångbar.
Uppföljaren Berlin skulle visa på den första men avgjort inte sista tvärgiren i Lou Reeds musikaliska liv. I stället för en ny subtilt glamsminkad platta gav han ut Berlin med en räcka låtar som bildade en lös berättelse om en omöjlig romans mellan två bohemer på drogglid. Alltihop kläddes i översvulstiga arrangemang framförda av dåtidens studioelit och resulterade i det som av många betraktats som den deppigaste rockplatta som någonsin gjorts.
Där skulle många andra karriärer ha tagit slut. Men Lou Reed fortsatte att bita sig fast genom åren trots en sällan skådad uppsjö av udda projekt. Här finns till exempel Metal Machine Music från 1975, ett oavbrutet (ohörbart) gitarrlarm som föregick noiserocken, musikteaterprojektet The raven från 2003 som utgår från Edgar Allan Poes verk, den abstrakta Hudson River wind meditations från 2007 och det improviserade livealbumet The stone:issue three med Laurie Anderson och John Zorn från 2008. Sin sista platta Lulu gjorde han i samarbete med Metallica 2011. Det år ett temaalbum som bygger på tysk expressionistisk teater och sågades mangrant.
Under alla år återvände Lou Reed dock till den rena gitarrdrivna rocken med jämna mellanrum. 1989 gav han ut New York som i fjorton låtar fångade hans stad med en sällan hörd skärpa. Mot en fond av rak rock levererade han nakna texter som bland annat tog upp den förödande aidsepidemin, situationen för hemlösa och övergrepp på barn. På Magic and loss från 1992 fortsatte han på samma spår. Det är en sorts sorgemässa over en vän som tynar bort i cancer. Här finns ord som bara Lou Reed kunde skriva – och sjunga: I hate this painful body that this disease has worn away/Inside I´m young and vital/So many things still to do/It´s too early for this body to simply rot away,
Det är ord som nu har fått helt ny betydelse.
Johan Scherwin
(Nationalencyklopedins årsbok 2013)