Han är en av jazzens superstjärnor och har ett omedelbart igenkännligt spel och sound. Sedan debuten 1976 har han spelat in närmare 60 album och tagit emot bortåt 20 grammisar. 4 maj gästar Pat Metheny Konserthuset med sitt senaste projekt, Pat Metheny Unity Group.
Man kanske gör bäst i att betona ordet senaste. Pat Metheny hör ju till den skara musiker som ständigt ändrar, finslipar och går vidare. Den här gruppen, till exempel, bildade han så sent som 2012 men har redan hunnit göra en avgörande förändring. Först var den tänkt som ett tidsbegränsat projekt med en annan av den samtida jazzens stora affischnamn och solister, saxofonisten och multiinstrumentalisten Chris Potter, och bakom dem en explosivt dynamisk rytmsektion med basisten Ben Williams och trumslagaren Antonio Sanchez.
Men Metheny kom på andra tankar och bestämde sig för att spela in en uppföljare till 2012 års ”Unity Band”, den nyutgivna ”Kin”. Med den i bagaget är gruppen nu ute på en fyra fem månader lång turné i USA och Europa. Ny på färden är den italienske pianisten och keyboardisten Giulio Carmassi som kan “spela allt”.
Samtidigt har Metheny passat på att ändra namnet från Pet Metheny Unity Band till Pat Metheny Unity Group. Kanske ingen större händelse i världshistorien men den signalerar en lätt kursändring av den musikaliska inriktningen. Själv har Metheny skrivit på nätet att:
”The Unity Band project ändrade mitt liv. Jag har haft en lång rad fantastiska grupper men det här är ett av de starkaste band jag har haft. Efter sista konserten på förra turnén tänkte jag, det här kan inte vara slutet. Här jag allt under ett paraply och med Giulio med kan bandet göra allt som ryms i min musikaliska fantasi!”
Och det är en hel del, av hans omfattande skivproduktion att döma. De flesta plattorna har han gjort med någon inkarnation av den (eventuellt) nedlagda Pat Metheny Group. Men här finns också en lång, spretig rad samarbeten med musiker som saxofonistlegenderna Ornette Coleman och Dewey Redman, pianisten Brad Mehldau, kompositörerna John Zorn och Steve Reich, olika trior och en ständigt växande samling soloplattor. Med mera.
Oavsett sammanhang, den stora, genomgående paradoxen är att Methenys musik omedelbart står att känna igen samtidigt som den är svår, nästan omöjlig att placera på genrekartan. Är det jazz, pop, folkjazz, improviserat eller skrivet, eller rent av alltihop i en ambitiös ändå ledig kalejdoskopisk mix?
En annan om än mindre paradox är att hans musik är lätt att ta till sig samtidigt som den inte avstår från att töja på jazzens gränser. Ett resultat av det är att Metheny under alla år, förmodligen från debuten som professionell och omedelbart hårt arbetande musiker i de tidiga tonåren, har byggt upp en stor och lojal publik som tillåter honom typ vilket experiment som helst.
Bland annat har han varit med om att utveckla den 42-strängade Pikasson som med sina fyra halsar och två ljudhål mest liknar en kubistisk målning och inte riktigt låter som något annat. Ännu djärvare är hans tilltag att ägna tid och kraft åt att blåsa liv i orchestrion, ursprungligen ett hålkortsopererat, totalt odynamiskt instrument gjort i en annan avlägsen tid för att härma en hel orkester. Med hjälp av digital teknik har Metheny utvecklat spelbarheten så till den grad att maskinen nu levererar fullt hörbar Methenymusik.
Men han teknikintresse går längre tillbaka än så, faktiskt till det ögonblick då han kopplade in sin första elektriska gitarr i en förstärkare. Där och då insåg han att det finns långt fler sätt att påverka ljudet än att bara slå an strängarna. Inget att förvåna sig over, han var också en av de första att föra in syntezeisern med sin gränslösa flora av ljud i jazzen.
Alla experiment till trots, med Unity Group har Pat Metheny återvänt till det han genom alla år har visat sig vara allra bäst på: att skriva för och spela med ett band som består av idel toppmusiker.
Johan Scherwin
(Podium 2014)