En veteran och en (relativ) nykomling. Tillsammans med Blue House Jazz Orchestra gör sångerskan Patti Austin och beatboxfenomenet och sångerskan Butterscotch egna och andras låtar på eget sätt. 20 september gästar de Konserthuset.
– Patti Austin är en av de verkligt stora soul- och studiodivorna från 1980-talet, säger Peter Asplund, som tillsammans med Magnus Lindgren står i spetsen för Blue House Jazz Orchestra. Nästan alla har hört något med henne utan att kanske vara medvetna om det. Hon har körat för Paul Simon, James Brown, Joe Cocker, Bette Midler, Roberta Flack, Diana Ross … och haft egna hits som Baby Come To Me och The Heat of Heat.
Kvällens andra gäst Butterscotch är talangen som vunnit The first International World Female Beatbox Champion och the West Coast Beatbox Champion för både män och kvinnor och gått till final i amerikanska Idol, America´s got talent för några år sedan.
I dag är hon en etablerad artist och varvar soloframträdanden med triojobb och konserter med Magnus Lindgren när hon inte gästar storheter som Earth, Wind & Fire, Chick Corea, Bobby McFerrin, Stanley Clarke, Marcus Miller, Mike Patton, Stevie Wonder och George Benson.
– Patti Austin och Butterscotch kommer från två olika generationer men jobbar tillsammans då och då. Tanken är att det här ska bli en skönt generationsöverskridande konsert, säger Magnus Lindgren.
Trots åldersskillnaden delar de två gästerna erfarenheten av föräldrar som såg till att de inte slarvade bort sin tid.
Patti Austin debuterade som barnstjärna på Broadway vid fyra års ålder men tilläts aldrig utveckla några divalater. Det vanliga skolarbetet gick först. Musiken och teatern fick hon hålla på med som belöning – om hon skötte resten.
– Det lärde mig att alltid ha fötterna på jorden, har Patti Austin sagt i en tv-intervju.
Butterscotch å sin sida fick inte se mycket tv när hon växte upp.
– Så jag lärde mig spela piano, saxofon, gitarr, sjunga … när jag inte hade något annat för mig, berättar hon på telefon från hemmet i Kalifornien.
En knäskada i tidiga tonåren satte definitivt stopp för hennes dröm att bli basketballstjärna. I stället ställde hon in siktet på den klassiska pianovärlden. Chopin, Debussy och Mozart blev hennes seriösa följeslagare. Samtidigt lyssnade hon på r&b, jazz, blues, hiphop, rock, Motown och så den där killen på hennes skola som gjorde häftiga ljud med munnen förstås.
– Beatbox. Jag blev helt fascinerad och började själv. Men jag hade ingen tanke på att jag skulle göra något av det. Jag tyckte bara det var skoj att hålla på.
Men sakta och säkert letade sig beatboxandet in i nästan all musik hon höll på med.
– Beatbox är inte bara hiphop-rytmer. Man kan ju göra ljud från en hel massa instrument som från trumpet och saxofon. Men just trumljuden gör att det är lätt att smälta samman beatbox med annan musik. Trummor finns ju i jazz, r&B, rock …
Hon får det att låta så enkelt och naturligt. Bara sitta där på kammaren och smacka med munnen och vips så gör hon musik som får alla att stanna upp.
– Det är helt magiskt det hon gör! konstaterar Magnus Lindgren.
Ett etablerat namn som tidigt hörde något unikt i Butterscotch var just Patti Austin som såg till att hon hamnade i samma artiststall som hon själv.
Samma Patti Austin har med sunt självförtroende sagt att ”jag kan sätta samman en show av nästan vad som helst” och just pekat på sin mångsidighet som nyckeln till sin långa karriär. Man kan också lyfta fram det faktum att hon hör till den lilla skara som kan sjunga i princip vad som helst – och låta trovärdig.
– Och efter sitt samarbete med Quincy Jones kring plattan The Dude började hon sjunga mer och mer jazz och hon gör det verkligen bra, säger Peter Asplund.
Var för sig eller tillsammans har Patti Austin och Butterscotch gjort jazzklassiker som My Funny Valentine, Summertime, The very thought about you, How high the moon, Cry me a river och Mood Indigo – på egna och nya sätt.
Onekligen en hint om vad de två kommer att bjuda på i Konserthuset.
Johan Scherwin
(Lyssna 2013)