”Ray”, filmen om Ray Charles är Årets Musikfilm. Främst för att Jamie Foxx är kusligt porträttlik i rollen som Ray. Men också för att den visar, om än bara på ytan, ett musikskapande så revolutionerande att det för all framtid kommer att stråla från andra sidan.
Filmen tar sin början i 30-talets Florida där Ray Charles Robinson, som han egentligen hette, växer upp tillsammans med sin yngre bror George och mamma. Det är fattigt, bostaden ett självventilerande brädskjul, pappan frånvarande och mamman en utarbetad men stolt tvätterska. Här finns massor av musik: utlevande gospel i kyrkan, blues både ute och inne, jazz down on the corner och, inte minst, vit country i radion.
Så inträffar de två händelser som för all tid skulle komma att märka och jaga Ray Charles: brodern drunknar i en tvättbalja medan Ray paralyserat ser på – utan att göra någonting. Något år senare blir han blind – men får snabbt lära sig att alltid klara sig på egen hand.
Med barndomens avgörande händelser skissade utvecklas ”Ray” till en snabb exposé över en rad välkända stationer i Ray Charles liv: det första trevande tonerna vid pianot, blindskolan, åren som Nat King Cole-epigon, turnéerna med Lowell Fulsons band, den första befriande silen, mötet med den ständigt väntade hustrun Della Bea, det karriärskapande samarbetet med den legendariske producenten Jerry Wexler och skivbolagsdirektören Ahmet Ertegun, jakten på ett eget sound, de otaliga kvinnoaffärerna, och så den tilltagande personlighetsförändringen mot mer och större, snabbare och vräkigare … till den stora uppgörelsen med heroinet och skuldkänslorna.
Det är en story ur verkliga livet som ”Ray” berättar kronologiskt linjärt om än med korta avbrott för återblickar och mer hallucinogena partier. Med det placerar sig ”Ray” i den redan långa raden av musikfilmer som gjorts de senaste tio femton åren, till exempel de två om The Doors och Tina Turner. ”Ray” nyttjar också samma grepp som just dem genom att använda Ray Charles egna inspelningar till soundtracket, något som naturligtvis ger den autentiska känslan en knuff i rätt riktning.
Men det som verkligen lyfter ”Ray” ur raden av redovisande musikfilmer är Jamie Foxx i huvudrollen som Ray. Han ser ut som Ray, han rör sig som Ray och han beter sig som Ray, inte minst när han sjunger, och med det blir närvarokänslan kusligt stark. Det ÄR verkligen Ray Charles vi ser framföra klassiska låtar som ”The right time”, ”Halleluja I love her so”, ”Mary Ann” och ”What´d I say”.
Många gånger får också låtarna eller snarare texterna sin förklaring i hans privatliv. Med ens växer de till självbiografiska rapporter från verklighetens stundtals förvirrade och kaotiska känsloliv där det mesta – narkotikamissbruk, kvinnoaffärer, kompromisslös självupptagenhet – styrs av hans skuldkänslor och olika sätt att komma undan dem. Det blir tveklöst mer bildrikt att lyssna till hans musik i framtiden, onekligen en överraskande (bi-)effekt av filmen.
Återstår gör dock att spela in filmen som sätter Ray Charles unika musikskapande i centrum, som på djupet belyser hur han med det visionära geniets kraft smälte samman oförenliga musikformer till sitt eget, banbrytande uttryck. Men det är en annan film och möjligen inte lika underhållande.
Johan Scherwin
(Zoom 2005)