Det är ingen överdrift att säga att trion Al di Meola, John McLaughlin och Paco de Lucia gjorde så kallad dundersuccé på Konserthuset i söndags. Sällan har jag hört andäktig tystnad vändas till sådana glädjeskrål som denna kväll.
Och vad skulle kunna hindra denna den yppersta eliten, hjältarnas hjältar, från att göra succé? Tekniskt vidunderliga, hejdlöst samspelta sitter de där på scenen och utför utan synliga besvär konserter vi andra dödliga knappt kan drömma om.
Bakom briljansen ligger en evig kärlek till gitarren, viljan att ständigt förbättra och finputsa den otroliga tekniken och finna nya vägar. Jag tror inte det finns en millimeter på deras gitarrer som ens påminner om okänt område. Varje bit är kultiverad och raffinerad – det är den totala behärskningen vi bevittnar och det är mycket svårt att inte bli bländad.
Som gitarrister är de olika och kompletterar varandra. Di Meola spelar det rakaste och melodiösa spelet, McLaughlin trixar mer med skalor och rytmik, de Lucia bygger ut flamencon och lämnar den egentligen aldrig.
Och här kanske kvällens begräsning ligger. Vare sig de spelar di Meolas ”poppigare” kompositioner, McLaughlins harmoniska förväxlingar eller de Lucias flamencos så genomsyras spelet av den spanska musiken. Åtminstone McLaughlin har ju fler källor att ösa ur.
Kvällens finaste nummer var Chick Coreas ”Spain” och det kan också ses som typiskt för konsertens uppbyggnad. Efter var sitt långt solo i ett relativt lugnt tempo tog duellerandet fart i korta snabba uppvisningar, mer som retningar för nästa man än som egentliga solon. Och tempot skruvades ohjälpligt upp. För så är det – man kan tävla eller duellera i teknik och snabbhet men inte i känsla.
Lite mal det i mitt sinne att just detta med tempot, den ständiga betoningen av vansinnesfarten, är ett spel för gallerierna. Med all rätt imponerar det med perfekt utförda unisona slingor i racerfart, men även den godaste chokladen kan serveras en gång för mycket.
Nu drar de vidare mot applådåskor – gitarrens Borg, McEnroe och Connors. Vi andra går hem och undrar det egentligen går till.
Johan Scherwin
(DN 1983)