25-årsjubilerande The Real Group är Sveriges främsta A Cappella-grupp. Som en regnbåge spänner de över en repertoar som sträcker sig från world music och folktoner över pop och rock till den klassiska musikens marker.
Till Philharmonie Luxembourg kommer de med en ”extra svensk” repertoar. På låtlistan samsas eget material med kända låtar som i förstone inte ses som svenska. Vad sägs om ett hit-medley med titlar som “Toxic”, “OOps I did it again”, “That´s the way” och “Show me love”! Det är låtar man normalt förknippar med internationella namn som Britney Spears, Backstreet Boys, Celine Dion och Robyn. Men de är alla signerade låtskrivaren Max Martin, som, just det, är svensk. Här finns också plats för det ”ärkesvenska”, till exempel den kända folkvisan ”Uti vår hage”, som kan förvandla en stenhård punkare till en gråtmild varelse.
Genreblandningen kan verka grov men är inget som stör, menar Katarina Henryson, alt i The Real Group och medlem sedan starten 1984.
– I en A Cappella-grupp tar sången – soundet – över. Det spelar ingen större roll att man blandar så väsensskilda saker som något av Mozart med en låt av Duke Ellington. Det gör att ett program som kan se splittrat eller utslätat ut på pappret blir till en organisk enhet när en samling sångare väl tar ton.
Under sina 25 år har The Real Group gett tusentals egna konserter över hela världen. Gruppen har också jobbat intimt med den svenske underhållningsikonen Povel Ramel, en osannolik uppenbarelse som möjligen kan liknas vid en korsning av pianisten och underhållaren Victor Borge och ståupparen Eddie Izzard.
De senaste åren har The Real Group också varit konstnärliga ledare för en vokalgruppsfestival i Sydkorea, de har hållit i en A Cappella-festival i Sveriges femte stad Västerås och lockat dit grupper från 22 länder, däribland Brasilien och Island, och de arbetar med att ytterligare bredda sin internationella verksamhet, inte minst när det gäller att i workshops lära upp nya generationer av sångare. Till hösten kommer en ny cd med endast eget material, som gärna drar mot world music-hållet, något som passar deras sound mer än väl, menar Katarina Henryson.
Många har ställt sig undrande över det faktum att ett land med så liten befolkning kan producera så många internationellt framgångsrika artister som Sverige gjort. För The Real Groups del är framgången ingen slump. Det handlar kort och gott om en lyckad mix av obestridlig talang, en portion tur, åratal av hårt arbete och inte minst möjligheten att i lugn och ro under några år utveckla sitt gemensamma sound.
Alla fem originalmedlemmar gick på körskolan Adolf Fredriks Sångklasser i Stockholm. 1984 bestämde de tre herrarna sig för att bilda en kvintett och till den behövde de ”ett par kvinnor som kunde sjunga”. De stora inspirationskällorna var Manhattan Transfer, den svenska sextetten Gals & Pals men framför Bobby McFerrins rytmiska sång och hans lust att ”göra ljud”.
Några år senare, när de flesta av gruppens medlemmar gått vidare och var klara med sin grundutbildning på Musikhögskolan i Stockholm, kläckte de ett förslag som skolan inte kunde säga nej till. Under två år fick hela gruppen gå en skräddarsydd diplomutbildning. Tillsammans.
– Fyra dagar i veckan repeterade vi. Den femte dagen hade vi en gästlärare som vi valt själva. Vi kunde ta in en sångare, pedagog eller koreograf, nästan vem som helst, så länge vi tyckte att den hade något att erbjuda. Det var ett extremt bra laboratorium!
Idag består The Real Group av altarna Katarina Henryson och Anders Edenroth, tenoren Peder Karlsson, basen Anders Jalkéus och den nya sopranen Emma Nilsdotter, som inte delar de andras bakgrund utan har en mer pop- och rockbaserad bakgrund. De senaste tio åren har hon i stället hört till den internationella eliten bland pop- och rocksångerskor som inte syns men hörs. Bland annat sjunger hon på plattor med Britney Spears, Geri Halliwell, Christina Milian och Sophie Ellis Bexter. Med sin lite annorlunda sångstil breddar hon gruppens sound. Tillsammans rör de sig nu alltmer bort från den klassiska musiken mot det ”jazzbaserade som drar mot pop och visa”.
The Real Group är ett gott om kanske något extremt exempel på modellen bakom det svenska musikundret. Sedan 1950-talet har oräkneliga barn och ungdomar kunnat ta lektioner i det som kallas Kommunala musikskolan. För ingen eller en låg kostnad har vem som helst kunnat lära sig ett instrument, ta lektioner och spela i ensembler och på så vis lägga en solid grund för ett livslångt musicerande. Det har gett Sverige en lång rad goda instrumentalister och sångare. Kommunala musikskolan har under alla dessa år varit en mötesplats för ungdomar som vill bilda egna grupper – och testa egna uttryck.
Men det finns fler bärande pelare i det svenska musikundret. Efter kriget var Sverige oskadat och behövde inte plöja ner ofantliga belopp i återuppbyggnad. I stället kunde landet lägga i högsta växeln framåt och bland annat satsa på utbildning, inte minst i musik och det nya internationella språket engelska. Det gav Sverige ett försprång.
Sverige var också under en lång rad år ett av Europas rikaste länder med en levnadsstandard som tillät en hög privat konsumtion. Många hade råd och det gjorde bland annat att Hagströms kunde bre ut sig över hela landet.
Hagströms var från början en postorderfirma som sålde dragspel med tillhörande brevkurser. Dragspelet var under en stor del av 1900-talet det populäraste instrumentet i Sverige. Det var lättare att lära sig spela hyggligt på dragspelet än på fiolen och väsentligt billigare och lättare att ta med sig till dansen på logen än pianot!
Under några decennier expanderade Hagströms och tog, som en nutida franchising-kedja, över en rad musikaffärer över hela Sverige. I botten låg lusten att sprida musik och den var större än lusten att tjäna pengar. Det gjorde att många kunde köpa sina instrument på generösa avbetalningsvillkor. När gitarrpopen slog igenom var inte Hagströms sena att känna vart vindarna blåste. Snabbt tog man fram det egna gitarrmärket Hagströms – som designades av företagets dragspelsbyggare. De gav instrumenten, i brist på bättre vetande, en helt egen look när de flyttade dragspelets fyrkantiga knappar och pärlemorinlägg till gitarrens solida kropp. Då var de utmärkta instrument, idag är de åtråvärda samlarobjekt över hela världen.
I början av 60-talet fanns alltså både en utbyggd musikskola och goda möjligheter att köpa sig ett instrument. Då sveper The Beatles in över världen. Med dem som exempel började många ungdomar inte bara spela i egna grupper utan också skriva egna låtar. I spetsen för denna våg stod bland annat Hep Stars. Och i Hep Stars fanns organisten Benny Andersson (från början dragspelare och med rötterna i den svenska folkmusiken). Han blev snabbt gruppens låtskrivare och levererade under en rad år den ena hiten efter den andra. Inte många förstod då vad han skulle ställa till med några år senare …
Men ska man spåra det verkligt originella och särpräglade draget i den svenska popmusiken och jazzen får man söka sig ännu längre tillbaka i tiden än 60-talet. Sverige var ett av få europeiska länder som stod utanför andra världskriget. I sex år var Sverige isolerat och de svenska musikerna var helt enkelt tvungna att skriva sin egen musik, och den kom snabbt att bära drag av svensk folkmusik.
På jazzfronten satte barytonsaxofonisten Lars Gullin det tydligaste björkdoftande exemplet och det inspirerade till och med världsstjärnan Stan Getz. Han skulle snart följas av pianisten Jan Johansson som på 60-talet tolkade svensk folkmusik på ett helt nytt sätt. I kölvattnet på dem tog ett nationellt självförtroende form som tillät musikerna att söka sina egna vägar.
En av dem var Benny Andersson. 1974 förändrades hans liv totalt. Då vann han Eurovision Song Contest tillsammans med de övriga medlemmarna i ABBA. Resten är, som det brukar heta, historia. Det senaste kapitlet är den osannolikt framgångsrika musikalen ”Mama Mia” som erövrat musikalscener och biografer världen över.
Med ABBA som exempel och förebild insåg alla att det inte längre var omöjligt för svenska musiker att slå igenom internationellt. Framför allt gällde detta (naturligtvis) svenska popgrupper som Roxette, Cardigans, The Hives och hårdrockgrupper som Europe och Entombed för att bara nämna en handfull i en långt längre rad.
Även den svenska jazzen började på allvar orientera sig utomlands i mitten av 1970-talet. Först ut var en räcka musiker förknippade med det tyska skivbolaget ECM. Pianisten Bobo Stenson och basisten Palle Danielsson har sedan dess tillhört den internationella eliten och under åren bland annat spelat med musiker som den norske saxofonisten Jan Garbarek, pianisten Keith Jarrett och saxofonisten Charles Lloyd.
Det tveklöst största jazznamnet de senaste tio åren har e.s.t., Esbjörn Svensson Trio, varit. Sakta men säkert vaskade de tre medlemmarna fram ett helt eget gruppsound som också gav stor plats för det individuella. Som inga andra lyckades de på ett unikt sätt smälta samman jazz med pop/rock, originalitet med det lätt igenkännbara, integritet med det kommersiella. Som första ickeamerikanska grupp eller artist prydde de häromåret omslaget till den mer än 60 år gamla amerikanska jazztidskriften Down Beat. Världen låg för trions fötter när pianisten Esbjörn Svensson tragiskt omkom i en dykolycka sommaren 2008.
e.s.t. var i sin tur toppen på ett isberg bestående av en rad svenska artister och grupper som är knutna till det tyska skivbolaget ACT. Här finns trombonisten Nils Landgren, som bland annat är konstnärlig ledare för Tysklands största jazzfestival Berliner Jazztage, gitarristen Ulf Wakenius som under tio år var medlem av pianisten Oscar Petersen Quartet, de två sångerskorna Viktoria Tolstoy och Rigmor Gustafsson som oftare framträder i Frankrike och Tyskland än i Sverige.
De senaste åren har dock en musiker skapat fler rubriker än någon annan på hemmaplan. Saxofonisten Jonas Kullhammar drog in som en orkan på den svenska jazzscenen i början av 2000-talet. Under åren som har gått har han byggt ett imperium där skivbolaget Moserobie slagit sönder alla teorier om skivmarknadens slutgiltiga död. Med en punkares gör-det-själv-ideal har han visat att det mesta är möjligt. Till och med att starta sin egen musikskola för barn och ungdomar. Med den är grogrunden för en ny generation svenska jazz- och popmusiker lagd.
Johan Scherwin
(Philharmonie Luxembourgh 2009)