Tonbruket är gruppen som vunnit Grammis för bästa svenska jazzskiva tre gånger – av tre möjliga. Tveklöst ett svårslaget musikaliskt hat trick. 16 februari gästar de Konserthuset.
Av Jazzgrammisarna att döma skulle man kunna tro att det vankas en helkväll med idel rätlinjig jazz, speciellt som kvartetten för kvällen gästas av tre blåsare.
Men handen på hjärtat, är det verkligen jazz Tonbruket spelar?
– Det är musik bara, säger gitarristen Johan Lindström och får medhåll av basisten Dan Berglund. Men vi identifierar oss som jazzband och gör som jazzmusiker alltid gjort. Vi tar till oss intryck från alla möjliga håll och gör vår egen musik av det. Och så improviserar vi, men inte på det där typiskt jazziga bebopsättet.
Istället för att med milt våld klämma in Tonbruket i jazzfållan kan man ta fasta på frasen ”alla möjliga håll”. Till exempel: Johan Lindström är uppväxt med Beatleskatalogen som bibel och har haft öronen vidöppna för rock, jazz och klassisk musik. Klaviaturspelaren Martin Hederos var i många år medlem av Soundtrack of our lives, som inte på något sätt gjort sig kända för finstilta tolkningar av jazzstandards utan snarare bottnar i bluesrocken. Trumslagaren Andreas Werliin är slagverkaren med förkärlek till gränslandet mellan experimentell rock och jazz, medan Dan Berglund har sina djupaste rötter i hårdrocken och unika erfarenheter från den regelfria jazz som trion e.s.t. erövrade världen med.
Och medlemmarnas musikaliska bagage spelar roll. Tonbruket är ett band där ingen är utbytbar, där alla fyra måste vara på plats om det ska låta som Tonbruket, det vill säga som inget annat. Därmed inte sagt att det går att höra mer eller mindre tydliga ekon från Led Zeppelin, Black Sabbath, Beatles, Ravel, Weather Report, Link Wray, Dick Dale …
De enskilda låtarna kan vara skrivna på kammaren av en eller flera medlemmar, men det slutgiltiga uttrycket mejslar de fram gemensamt under konserter, repetitioner och soundchecks.
– Det är en kollektiv process, säger Johan Lindström. Vi nöter och blöter, fixar och trixar och tar bort och lägger till tills vi känner att det är klart. Då spelar vi in.
Tre plattor har det alltså blivit hittills för Tonbruket: Tonbruket, Dig it to the end och Nubium Swimtrip. Varje gång har de valt studio med omsorg.
– Det är ingen självklarhet att man får spela in skivor längre, säger Johan Lindström. Så istället för att snåla allt vi kan, har vi frågat oss var vi kan få uppleva något extra, något man kanske bara är med om en gång i sitt liv. Därför har vi spelat in i den legendariska Metronomestudion i Stockholm, Athletic sound i norska Halden och nu senast på Abbey Road i London.
– Det var verkligen en upplevelse att kliva in i Studio 2, rummet där så väldigt mycket bra musik spelats in. Vilken kick! säger Dan Berglund. Tänk bara att låta vår femte medlem ljudteknikern Åke Linton micka upp celestan som Pink Floyd använt. Och att se pianot som klingade ut så där enormt länge i slutet på Beatles A day in the life. Wow!
– Först lyssnar man bara in det fantastiska soundet i rummet och suger i sig historien som sitter i väggarna. Men till slut handlar det om att försvinna in i bubblan där man gör musik. Oavsett var man är, fyller Johan Lindström i.
Tonbruket är inte bara gäst på konserthus, jazzklubbar och rockfestivaler runt om i Sverige och Europa. Om de först togs emot som en förlängning av e.s.t. är de idag sina egna, med sin egen publik som kommer från alla musikaliska läger.
Tonbruket har också medverkat i uppsättningen av Undertiden på Dramaten och ska snart återvända dit. Våren 2015 skriver de musiken till teaterns uppsättning av Mannen utan minne.
– Vi kommer att ha små roller till och med, säger Johan Lindström. Vi kommer att vara med på scen som någon sorts Frälsningsarméorkester.
– Och det är bra att ha en annan ram att förhålla sig till, att underordna sig en text eller en koreografi när vi skriver låtar, säger Dan Berglund som också medverkat i Cullbergbalettens föreställning Works. Då tvingas man tänka utanför det vanliga konceptet där det musikaliska uttrycket i sig är nog. Här måste man ta sig från punkt A till punkt B av helt andra skäl. Det är erfarenheter som jag tror kommer att påverka Tonbrukets musik och sound i framtiden.
Johan Scherwin
(Podium 2015)