Inte helt utan fog skulle man kunna tro att Frank Zappa drabbats av storhetsvansinne: inom loppet av några få månader släpper han först en klassisk LP med London Symphonic Orchestra, därefter en dubbel-LP med gitarrsolon och så som grädde på moset – tror man – en dubbel-CD med liveinspelningar.
Men Frank Zappa låter sig inte nöjas med denna omfångsrika dokumentation. Innan 1988 är till ända skall ytterligare fem dubbla CD finnas till hands i butikerna.
Det är det sedan åratal planerade mastodontprojektet ”You can´t do that on stage anymore” som till slut blivit verklighet. Zappas tanke är att huller om buller presentera godbitar från alla sättningar han spelat med under alla år, från första upplagan av Mothers of Invention till den grupp som just nu befinner sig på världsturné.
Av den först volymen att döma är idén i och för sig pompös men icke desto mindre laddad med storartad musik. Här finns briljanta versioner av bland annat ”The groupie routine” med tjockisarna Mark Volman och Howard Kaylan i spetsen, en tjugo minuter lång variant av ”Don´t eat that yellow snow”, som antar en nästan symfonisk dimension, och ett koppel av omarbetade klassiker som ”You didn´t try to call me”, ”Big Swifty” och ”Plastic people”. Med mera, med mera.
Och är det något drag Zappa verkar ha accentuerat på denna första volym så är det i så fall humorn: den allra vassaste satiren och de allra kletigaste sexanspelningarna lyser med sin frånvaro.
Vad som står i förgrunden på ”Guitar” råder det dock inget som helst tvivel om. ”Guitar” är den sentida uppföljaren till Zappas största kommersiella succé någonsin, trippeln ”Shut up ´n play yer guitar” från 1981, och är precis som sin föregångare en lång räcka ihopmixade gitarrsolon med komp.
Med inte ens denna extrema fokusering på ett enda uttryck förhindrar variation, utan Frank Zappa förmår ge varje låt, varje solo en alldeles egen utmejslad struktur, identitet och sound. Och detta trots att hans spelstil genomgående bygger på penetrering och sammanflätning av små detaljer till långa sammanhållna linjer, oftast mot en fond av relativt enkla och lugna harmonigångar.
Den avgörande orsaken till denna variationsrikedom är att Frank Zappa uppenbarligen låter sina gitarrsolon ta form i tanken: I stället för de reflexmässiga schablonylningar som de flesta rockgitarrister skräpar ner tillvaron med serverar han oss ett sinande flöde av färska idéer.
Storhetsvansinne eller inte – detta är förstklassig musik. Om man sedan orkar med tio timmar till innan året är slut, är en helt annan fråga.
Johan Scherwin
(DN 1988)