En sak är säker. Turordningen till Polarpriset är inte kronologisk. Paul McCartney var den förste att få priset 1992. 2014, först 22 år senare, är det dags för rockens gudfader Chuck Berry. I prismotiveringen står bland annat: ”Varje riff och solo som spelats av rockgitarrister under de senaste 60 åren innehåller DNA som kan spåras tillbaka till Chuck Berry. Rolling Stones, Beatles och en miljon andra grupper började lära sig sitt hantverk genom att spela Chuck Berry-låtar”.
Och visst är det så. Tar man fram några gamla LP-skivor och kollar vilka låtar Beatles, Rolling Stones, Yardbirds och allt vad de nu glömda 60-talsbanden gav sig på, var en förkrossande stor del skriven av just Chuck Berry. Carol, Roll over Beethoven, Johnny B. Goode, Too much monkey business, Sweet little sixteen, Rock and roll music, Bye bye Johnny är en dryg handfull av de återkommande titlarna.
Inte konstigt då att John Lennon sagt något i stil med: ”Om inte rock & roll kallats rock & roll skulle den hetat Chuck Berry.”
Tveklöst är Chuck Berry (med-)skyldig till att gitarren är rockens första instrument och att riffet, det enkla, upprepade musikaliska motivet, spritt sig över världen som ett luftburet, svårbotat virus. Man kan också undra vad som hänt med rockens fysiska uttryck om det inte varit för den snart 90-årige Berry. Mest känt är naturligtvis hans duck walk, men han kryddade sina framträdanden med betydligt fler poser än så. Gamla journalfilmer med en späd Mick Jagger visar på ett kraftigt inflytande från Chuck Berry.
På något sätt är Chuck Berry rockmusikens Big bang. Före honom ingenting. Efter honom allt. Med det sagt, naturligtvis är det inte hela sanningen. Själv skriver han i sin självbiografi: ”Det man kallar Chuck Berry-musik har sin rytmiska ryggrad i boogie och musklerna är enkla melodier /…/ Mina första musikminnen är de rena harmonierna i baptistsångerna /…/ Ibland undrar jag om det var rötterna till min rockrytm.” Lägg till influenser från swing och jazzgitarrhjältar som Charlie Christian och bilden blir mer sammansatt.
Oavsett vilket, det går inte att komma ifrån, att Chuck Berry gjorde något som ingen gjort före honom. Kärnan i hans recept var att lätta upp blues och rhythm & blues, göra svart lite vitare om uttrycket tillåts. Men också att gå i motsatt riktning och göra den knallvita countryn lite svartare. Rock & roll som svartvit legering med andra ord. Inte för inte hände det fler än en gång att kvällens konsertarrangör fick sig en rejäl chock när Chuck Berry dök upp vid sceningången då i mitten av 1950-talet. Hans första stora hit Maybellene var ju en countrylåt framförd av en vit countrymusiker!
Förmodligen var det inte ett medvetet schackdrag, snarare ett intuitivt resultat av allt han kunde ratta in på radion hemma i St. Louis, Missouri, där han växte upp och fortfarande bor. I sin självbiografi berättar han om sin osläckliga lust att lyssna på musik, rytmisk musik till skillnad från systern Lucy som ägnade alldeles för mycket tid åt att öva på den klassiska musikens örhängen på pianot – enligt Chuck. Se där inspirationen till Roll over Beethoven.
Och här har vi ytterligare en viktig ingrediens i Chuck Berrys låtskatt. Hans texter är inte bara baby hit och baby dit, I´m blue and lonesome och så vidare i all infantil evighet. Chuck Berry berättar historier, välskrivna berättelser, nästan som mininoveller med början, mitt och slut. Ta bara sista versen av Johnny B Goode som exempel: His mother told him ”Someday you will be a man/And you will be the leader of a big old band/Many people coming from miles around/To hear you play your music when the sun go down/Maybe someday your name will be in lights/Saying Johnny B. Goode tonight.”
Att texterna är så utmejslade att de nästan går att ta på beror inte bara på de exakt avvägda orden. De flesta är också på något sätt, precis som Roll over Beethoven, förankrade i verkligheten. Little Queenie berättar med perspektivskiften och andra litterära grepp om den unge blyge mannens, Berrys, vånda över att inte våga be sina drömmars prinsessa om lov på skoldansen. You can´t catch me handlar om ett bilrace (Berry var bilfreak). Carol är en ung kvinna i bekantskapskretsen. Och så vidare.
Lika noga som han var med att välja sina ord, lika omsorgsfull var han också när det kom till att välja toner. Vid en första nonchalant betraktelse kan det tyckas att Chuck Berry ständigt återanvänder samma slitna gitarriff – om än i plural. Så är det inte. På Youtube finns ett klipp när Chuck Berry efter visst tragglande får Keith Richards att spela Carol – exakt som bara Carol ska spelas. Variationen ligger i detaljerna, precis som i ”riktiga” kompositioner. Kanske är det därför Chuck Berrys låtar är så slitstarka.
Och det kan i sin tur vara en frukt av Chuck Berrys petiga läggning. Han är uppfostrad i något som kan liknas med Gnosjöanda. Pappan arbetade hårt, mamman förde bok och gnodde i hemmet. När ekonomin tillät flyttade familjen till något lite större och lite bättre. Strävsamt är bara förnamnet.
I början av sin karriär skrev den unge Chuck glatt på finstilta kontrakt och blev på klassiskt sätt blåst på både rättigheter och pengar. Men med den förorättades strategiska revanschlust tog han snabbt ett allt starkare grepp om – precis allt. Han började turnera i egen regi, utan eget kompband (mer pengar så), han blev nattklubbsägare, fastighetsägare, byggde en rekreationsanläggning kallad The Berry park, startade bolag för de olika delarna av sin alltmer vittförgrenade verksamhet och omgav sig med en liten men trogen stab. Därmed inte sagt att allt blev bra.
Tre gånger har Chuck Berry trampat i klaveret (de påföljande fängelsevistelserna använde han till att fördjupa sig i bokföring, företagsledning och affärslagstiftning). Första gången fick han fängelse för väpnat rån (ungdomssynd). Sista gången handlade det om bokföringsbrott (lust att göra sig en hacka extra). Mest känt är dock att han 1959 bröt mot The Mann act, en lag som förbjöd män att föra kvinnor över delstatsgränser för att utnyttjas i ”omoraliska syften” (det var därför drottning Silvia och prinsessan Madeleine valde att avstå från årets prisceremoni). Sant eller falskt? Fakta är att Chuck Berry, mot sitt nekande, dömdes av en helvit jury för att ha rest över gränsen till Texas med en minderårig vit kvinna. Värt att notera är att i början av 1960-talet hade denna halvsekelgamla lag blivit ett effektivt verktyg för polisen att djävlas med svarta män på resa med vita kvinnor och, inte minst, att blotta misstanken om att något var å färde räckte för en fällande dom.
Om Chuck Berry är Guds bästa barn och har rent mjöl i påsen lär vi väl aldrig få veta. En sak är dock säker. Han är en gudabenådad rockartist.
Johan Scherwin
(NE:s årsbok 2014)