Istanbul. Både öst och väst. Som en urbild av motsägelser ligger staden där på båda sidor av Bosporen sedan urminnes tider. En lockelse i sig, men också en stad som rymmer långt fler motsättningar än de rent geografiska.
– Vackert och fult, kallt och varmt, gammalt och nytt, rikt och fattigt, allt finns här, säger en av de medverkande musikerna i ”Crossing the Bridge – The Sound of Istanbul”.
– När vi växte upp lyssnade vi på Zeki Müren och Pink Floyd, men gillade egentligen ingen av dem. Nu har vi hittat en balans, säger en annan och blickar ut över Bosporen från en båt som symboliskt nog guppar mitt i sundet, mitt emellan Asien och Europa.
En av de som lockats av Istanbul är den tyske musikern Alexander Hacke, basist i det tyska industrirockbandet Einstürzende Neubauten. Han reser till staden utrustad med inspelningsutrustning och ledsagad av Konfucius ord: ”För att förstå en plats kultur, så måste man lyssna på musiken de gör. Musik kan säga allt om en plats.”
Och det är just lyssna som främst Hacke gör. Musikteoretiska eller musikhistoriska djupdykningar lämnar han i stort sett därhän. En trumslagare visar på sitt västerländska trumset där han bytt ut virvelkaggen mot en turkisk darbuka. Helt kort berättar han också om hur han kombinerar en västerländsk puls med 9/8-takt. Legenden Erkin Loray betonar även han skillnaderna mellan västerländsk och turkisk rytmik: att européerna frossar i 2/4, 3/4 och 4/4 medan turkarna föredrar mer udda taktarter som 5/8 och 9/8. Mycket mer teori än så bjuder inte Hacke på.
I stället är det hans till synes lite slumpartade möten med en rad musiker, deras syn på musiken, och inte minst den klingande musiken som fyller denna film från första till sista bildruta. Sammantaget blir det en snabbfotad exposé över mycket av vad Istanbul har att erbjuda, från neo-psykedeliska Baba Zula, över unga rappare och luggslitna gatumusiker till storstjärnor som Erkin Koray och sångerskan Sezen Aksu. Men Alexander Hacke fångar också den kurdiska musiken och besöker traditionella bröllop och dryckesfester där musiken bär starka zigenska drag. En och annan dervish svischar förbi, likaså en kostymerad, klassisk turkisk orkester med en bedagad sångerska. Istanbul som dåtid, nutid och framtid i ett.
Musikaliskt är allt inte allt bra eller intressant. Men till tre av de obetalbara höjdpunkterna hör den kurdiska sångerska som framför en sång med en oemotståndlig passion, den unge rapparen som ger prov på halsbrytande rytmiskt svada och ikonen Sezen Aksu som sjunger med en sällan hörd glödhet svalka.
Många av de medverkande pekar på det politiska i sin musikgärning. Gatumusikerna menar att de skapar möten mellan rik och fattig – möten som kan förändra världen. De kurdiska musikerna ifrågasätter varför deras språk och kultur varit förbjudna, hur staten kan se dem som fiender när de faktiskt bebott landet sida vid sida med turkarna i tusentals år. Rapparna menar att rap, hiphop, breakdance kommit för att stanna och erbjuder ett aktivt alternativ mot den tunga drogkultur som också blivit en del av Istanbuls moderna identitet. En discjockey säger att i Istanbul måste hans perspektiv vara snudd på globalt.
Det är svårt att hitta tunga bitande argument mot något av vad de säger. Samtidigt är det filmens stora svaghet. Alltför mycket är globalt, småflummigt allmängods och kunde ha sagts av en rappare i Birmingham eller en gatumusiker i Köpenhamn. Kanske är det paradoxalt nog också filmens styrka. ”Crossing the Bridge – The Sound of Istanbul” visar att Istanbul inte bara är stad på gränsen mellan öst och väst. Den är också en smältdegel för världens alla intryck och uttryck, kort och gott en del av den moderna världen. Varken mer eller mindre.
Johan Scherwin
(Zoom 2006)