David Sanborn – vill inte kalla sig jazzmusiker

Posted by | september 13, 2014 | Aktuellt, Musik, Porträtt | No Comments
 Han ser inte sig själv som jazzmusiker men är ett stort jazznamn. Han är också en av de mest anlitade studiomusikerna i USA men står lika gärna på scen. Dessutom gör han radio, skriver filmmusik och sitter in i husband till tv-shower som The late night with David Letterman. Den 22 september gästar David Sanborn Trio featuring Joey DeFrancesco Göteborgs konserthus.

Mångsidig är kanske ett understatement när man talar om den 69-årige och flerfaldigt grammisbelönade David Sanborn. Här har vi ju en person som bollar projekt, stilar och uppdrag som vore han utlånad från Cirkus Scott.

Tveklöst är han en av det sena 1900-talets och tidiga 2000-talets mest inflytelserika saxofonister. Mestadels har han rört sig i gränslandet blues–R&B–fusionmusik, men emellanåt har han tagit steget över till regelrätt rock. Oavsett sammanhang står hans brännande och känsloladdade altsaxofon att känna igen: ”Semisweet-yet-masculine tone and rhapsodic Rhythm & Blues drive” som någon skrivit. Just de egenskaperna ger honom en förmåga att gjuta starka känslor i hart när vilken låt som helst, och det är något som gjort honom till ett respekterat namn i de flesta kretsar.

Själv vägrar han envist att kalla sig för jazzmusiker trots att hans spel rymmer självklara element för jazzen som improvisation, swing och jazzfraseringar. I en intervju i den amerikanska musiktidskriften Down Beat har han förklarat varför.

– Jag är helt enkelt inte sprungen ur jazztraditionen. Jag kommer inte från Charlie Parker och bebopen eller Lester Young och swingen. Jag har mina rötter i blues och R&B. Därför vill jag inte kalla mig jazzmusiker.

Kanske är David Sanborn kort och gott musikant. Det har ingen större betydelse för honom om han lånar sin saxofon till David Bowie, Paul Simon, Al Jarreau, Elton John, Gil Evans, Carly Simon, Steely Dan, The Eagles, om han är på turné med blueslegenden Albert King eller gör gemensam sak med superbasisten och kompositören Marcus Miller.

Eller som nu, på turné med sin trio, där hammondorganistfenomenet och sångaren Joey DeFrancisco är den andra stadige medlemmen. Joey är underbarnet som upptäcktes av Miles Davis men vuxit upp och med lika stora delar kraft och pondus blandar lek med allvar.

På repertoaren har trion låtar som ”Let the good time roll” och jazzklassikern ”Basin Street Blues”, eget purfärskt material och kanske något av mer oväntade namn som Joni Mitchell eller Stevie Wonder. Allt förvandlar de till hårdsvängande och själfylld R&B som utgår från Ray Charles, Hank Crawford och Sam Cook – och jazz. På något sätt är det både tidlöst och förankrat i nuet.

Inte undra på att David Sanborn beskriver sig själv och sin egen musiksmak som ”eklektisk”. Han lyssnar – fördomsfritt och utan rangordning – på opera, irländsk folkmusik, rock & roll, jazz, blues, renässansmusik, musik från Mellanöstern …

Kanske vill han missionera lite också. Som programledare för sin radioshow The Jazz Show, som sändes på renodlade rockstationer, var hans strategi att lyssnaren skulle få höra något den inte kände till – men förhoppningsvis blev nyfiken på. Precis som han själv blivit otaliga gångar av oväntade möten.

Det avgörande mötet i David Sanborn liv är nog ändå det med läkaren som föreslog att han skulle börja spela saxofon. Som barn led David Sanborn av polio och att spela saxofon var ett sätt att förstärka de svaga bröstmusklerna och förbättra andningen.

Ray Charles altsaxofonist Hank Crawford var en tidig och stark influens för Sanborn som snabbt gick från klarhet till klarhet. Redan som 14-åring spelade han med bluesmusikerna Albert King och Little Milton och medlem av Paul Butterfield Blues Band blev han 1967.

Sedan dess har David Sanborn varit sin egen.

Johan Scherwin
(Podium 2014)