Hur firar man bäst sin ungdoms stora hjälte på hundraårsdagen? Slaviskt följa nottranskriptioner? Framföra stiltrogna pasticher? Nej, hellre då följa sin inre röst och ta Louis Armstrong med in i 2000-talet.
– Han är den direkta anledningen till att jag började spela trumpet. När jag var fyra, fem år tyckte jag verkligen att han talade direkt till mig. ”Det här är din väg. Det är trumpetare du ska bli!”
Nu, ett drygt sekel senare, turnerar trumpetaren Peter Asplund i spetsen för sitt eget nitton man starka storband. På repertoaren står idel titlar som förknippas med Louis Armstrong: ”West End Blues”, I can´t give you anything but love”, ”Hello Dolly”, ”What a wonderful world” och ”Ain´t misbehavin” för att ta en handfull exempel av de ”de djävligt kända låtar” som Peter Asplund till slut fastnade för.
– Tanken med låtvalet är att publiken ska kunna få känslan av ”Wow, den här gamla låten, på det här sättet!” Om jag hade valt från hans mindre kända produktion skulle ju många gå miste om den relieften.
För alla låtar är rejält ”omstukade” som Peter Asplund uttrycker saken över kaffe och semla på ett Stockholmskonditori. Idén att hylla Louis Armstrong på ett ”modernt och svenskt sätt” fick han häromåret efter att ha läst James Lincoln Colliers biografi över ”den mest betydelsefulla jazzmusikern som levt”.
Peter Asplunds första impuls var att kontakta en lång av sina generationskamrater. Ett skäl till att samla så många som nitton musiker var kort och gott att ett storband hörs och syns mycket mer än en sextett, den sättning som kanske hade varit den allra mest naturliga för Armstrongs musik, menar Peter Asplund.
– Ska man hylla någon ska det ju märkas!
En annan tanke med ett storband var att skapa en ”scen” för de jazzmusiker som etablerat sig under 90-talet, och i bandet ingår bland andra saxofonisten Johan Hörlén, trumslagaren Johan Löfcrantz, pianisten Jakob Karlzon och sångerskan Rigmor Gustafsson.
Fria händer
Nästa punkt på Peter Asplunds lista var att kontakta sex av Sveriges främsta jazzarrangörer. Mikael Råberg, Helge Albin, Göran Strandberg, Staffan Odenhall, Magnus Blom och Bo Sylvén fick alla låtar och solister tilldelade sig men har i övrig haft fria händer.
– Jag hade tre grundidéer om arrangemangen: tämligen traditionella i förlängningen av Count Basie- och Thad Jones-traditionen, någon sorts mittfåra och så en tredje typ som sticker iväg ordentligt. De arrangörer jag handplockade är de som gör just det här allra bäst.
Sedan Peter Asplund drog igång sitt projekt för tre år sedan har han finansierat femton arrangemang ur egen ficka, arrangemang som går att kombinera på otaliga sätt, allt efter typ av spelning, lokal och publik,
Hittills har Peter Asplund mest framför sin Armstrong-hyllning på konserthus och sommarens Rikskonserterturné fortsätter på den inslagna vägen men gör också en annan anhalt på festivaler.
Svepande uppskattar Peter Asplund medelåldern på publiken till något äldre än den han annars möter med sin andra grupp, septetten Melos.
– De flesta blir glatt överraskade men några blir besvikna. De har förväntat sig att få höra Peter Asplund spela som Louis Armstrong. Men varför skulle jag göra det? Det kan ju bara bli sämre …
Men viktigare är kanske att Peter Asplund inte tummar på det han ser som jazzens essens, den personliga rösten.
– Melos har ett utmejslat sound som bygger på just de individer som ingår. Den tanken har jag försökt överföra, fördjupa i storbandet. För mig handlar det om att bjuda in publiken i Peter Asplunds värld. Jag vill att en konsert eller en cd ska byggas upp som en helhet, en berättelse med toppar och dalar, där snabbt och långsamt, dur och moll växlar på ett organiskt sätt. Och ur denna väv ska solisterna titta fram och göra sin personliga statements.
Publikens förväntningar
Publikens förväntningar är något som Peter Asplund funderar över med jämna mellanrum. Han berättar om en spelning inför en samling kommunalpolitiker som fick gå på en konsert med ”musik” som avslutning på en konferens.
– De hade inga som helst förutbestämda idéer om vad de skulle få höra, de bara tog till sig det vi spelade för vad det var. För dem var konserten en upplevelse, likvärdig med att läsa en bok, se en film eller gå på en teater … Spelar jag däremot för en kunnig och insatt jazzpublik står förväntningarna som spön i backen: ”Kan ni inte spela ´Stella by starlight`? Eller varför spelar du inte som Clifford Brown?
– Det kommer jag aldrig att göra. Jag tror stenhårt på att man ska stå på sig med hela sin person. Fullt ut!
Kaffet är urdrucket, av semlan återstår bara spår, det är dags att sätta punkt för samtalet. Peter Asplund är på väg till en studio för att göra några trumpetpålägg på Bo Kaspers nya platta. Efter detta mellanspel i popens värld är det dags att gå hem och fortsätta det slitiga arbetet med att matcha nitton agendor, beställa bussar och boka billiga hotell. Att leda ett storband är ingen semester och efter sommarens turné lägger Peter Asplund projektet i malpåse. Just nu har han inga andra ambitioner än att med jämna mellanrum låta bandet vakna till liv och hylla Armstrong. Mellan turnéerna hänvisar Peter Asplund till sin färska cd ”Satch as such” där tio av tolkningar ryms.
– Men jag kan också tänka mig att resa runt som solist och framföra musiken med lokala storband. Min förhoppning är naturligtvis att de är arrangemangen ska leva vidare på ett eller annat sätt. Armstrongs musik är ju tidlös musik. Dessutom är ingen riktigt säker på när han föddes. Nu har vi ju fått in vanan, så varför inte fortsätta att fira hans födelsedag några år till.
Johan Scherwin
(Musik idag 2001)