Jazzen ömsar skinn

Posted by | april 21, 2000 | Arkiv, Krönika, Musik, NE | No Comments

Nytt år, nytt århundrade och nytt årtusende. So what kan tyckas, verkligheten tickar ju obekymrat vidare. Men ändå inte, skulle jag vilja säga. År 2000 sammanfaller definitivt med ett skifte på den svenska jazzscenen. Ingen behöver längre vänta på eller söka efter den nya svenska jazzen. Den är redan här, och den är konstnärligt mångfacetterad, egensinnig och livskraftig.

Namn som tidigare var lovande är nu etablerade, musiker som famlade efter egna uttryck går nu vidare på stadiga ben. Det framgick klart och tydligt på Umeå Jazzfestival som satte just den unga svenska jazzen i fokus. Grupper som All Smiles, Christian Spering Kvintett, Berger/Knutsson/Spering, Johan Borgström Septett visade alla på en egen hållning att vidareutveckla under de kommande åren. Medan All Smiles främst flirtade med singer & songwriter-traditionen smälte Christian Spering Kvintett samman influenser från Miles Davis 60-talskvintett med stillsamt nordiska klanger. Trion Berger/Knutsson/Spering hyllade det skenbart lösa och gränslösa samtidigt som Johan Borgström gav prov på en stundtals nästan symfoniskt komplex jazz.

Bredd så det förslår, med andra ord. Men den svenska jazzscenen år 2000 är faktiskt än bredare. Listan över de nästan hundra skivor som nominerats till Gyllene skivan, Orkester Journalens utmärkelse för årets bästa jazz-cd, rymmer allt från traditionellt återskapad New Orleans till rykande dagsaktuell friform.

Och just den svenska fria jazzen har fått något av en renässans det senaste året. Om det vittnar Crazy Wisdom, det nyetablerade skivbolag som inte bara lyckades spela in nya grupper som trion Gul Tre utan också lyckades med konststycket att sälja denna kommersiellt svåra musik i förhållandevis stora upplagor.

Centralfigur på denna nymornade, svenska fria improvisationsscen är saxofonisten Mats Gustafsson. Han är medlem av både Aaly Trio och Gush men reser påfallande ofta runt i Europa och USA som solist i internationella konstellationer. Hans kanske viktigaste insats under året var att initiera och leda projektet Pipeline, som ledde till ett brett konstnärligt samarbete mellan åtta svenska och åtta Chicagobaserade improvisationsmusiker, både här i Sverige och i USA.

Pipeline, som storband eller i form av mindre konstellationer, var också en av de stora attraktionerna under Stockholm Jazz ´00. Och precis som i Umeå låg tonvikten på Stockholmsfestivalen på det svenska, även om programboken också innehöll internationella stjärnnamn som James Carter, Paul Motian och Carla Bley.

Under Stockholm Jazz ´00 pekade också flera av programpunkterna på en tydlig lust att sammanföra jazzen med något annat. Örjan Fahlström hade komponerat det ambitiöst upplagda ”Twelve” för jazztrio och symfoniorkester, Jerker Lindström smälte samman storbandsjazz med tango och visa, pianisten Anders Widmark avtäckte sin jazzversion av Bizets opera ”Carmen”, och Lena Willemark sammanförde jazz med både folkmusik och klassiska drag i sin svit ”Windogur”.

Sammantaget kändes de inslagen mer nyskapande än Carla Bleys skarpslipade men i dag förutsägbara panoramamusik.

Något av årets överraskning stod basisten Patrik Boman för när han klev fram från scenens bakre regioner med gruppen och cd:n ”Seven Piece Machine”. Som en blixt från en klar himmel gav han plötsligt prov på ett alldeles fräscht sätt att ge jazzen nytt liv. Med lätt hand klippte han ut vad han ville ur jazzens många genrer och tejpade samman bitarna till en helt egen musik som paradoxalt nog lät fullständigt ny även om ingredienserna stod att känna igen.

Pianisten Bobo Stenson och saxofonisten Lennart Åberg överraskade även de under året. Med ”Serenity” respektive ”7 Pieces” satte dessa relativa veteraner nya personrekord. Med råge.

Annars har just veteraner hux flux fått det betydligt svårare. I mitten av 90-talet genomförde Arne Domnérus, Bengt Hallberg, Putte Wickman & co den mest publikknipande jazzturnén någonsin i Sverige. Våren 2000 fick samma laguppställning så vackert stanna hemma på grund av bristande publikintresse.

Det är svårt att inte se detta som tecken på att den svenska jazzen har ömsat skinn och redan är på väg vidare. Kanske hänger detta ihop med den brist på utländska gästspel som Sverige upplever just nu. I kölvattnet på den isolering andra världskriget skapade sköljde en stark och självständig svensk jazzvåg fram. Idag gör det extremt höga dollarpriset varje utländskt gästspel till ett nervpressande vågspel – om det ens är möjligt. I början av 90-talet hade Stockholm tio utländska gästspel i månaden. Idag, tio år senare, är motsvarande siffra ett. Än en gång är svenskarna utlämnade till sig själva, och än en gång är nöden uppfinningens moder.

Samtidigt med den glädjande konstnärliga utvecklingen av den svenska jazzen sker en förändring på landets jazzklubbar som är svårare att tolka positivt. Fasching, som brukar kallas för jazzens nationalscen, har allt mindre jazz på programmet. Samma sak gäller Village i Västerås och Nefertiti i Göteborg. Ett tungt vägande skäl är att jazzen inte lockar tillräckligt med publik till dessa stora lokaler. Därmed är den nyskapande svenska jazzen i allt högre grad utlämnad till ställen som Glenn Miller Café i Stockholm, ett intimt (och kostnadseffektivt) hål i väggen.

I jämförelse med den svenska jazzen framstår den internationella jazzen, läs amerikanska, som konservativ. Nya namn som James Carter, Nicholas Payton och Roy Hargrove dyker regelbundet upp men rubbar inte på allvar äldre och etablerade centralfigurer som Elvin Jones, Keith Jarrett, Phil Woods, Ornette Coleman, Clark Terry, Sonny Rollins …

Detta är naturligtvis en grov generalisering som motsägs av namn som gitarristen Bill Frisell, saxofonisterna Ken Vandermark, Joe Lovano och Chris Potter, kompositören, arrangören och bandledaren Maria Schneider med flera.

Ändå framstår de som undantagen som bekräftar regeln. Den amerikanska jazzen är på gott och ont lika fulländad till formen som den amerikanska filmen. Även det mest avvikande ämne slipas ner för att passa mallarna.

Det är långt till USA i fler än en bemärkelse. Jag tror den svenska jazzen mår bra av det.

Johan Scherwin
(NE:s årsbok 2000)