Lennart Åberg

Posted by | april 20, 1994 | Uncategorized | No Comments

En saxofonist som bygger sitt spel på dragspelets högerhandsharmonik. En ”teaterdirektör” som ser till att saker och ting blir gjorda.

Förvisso är han något av både och, Lennart Åberg. Men det är tveksamt om han kan kallas producent i lika hög grad som musiker. Däremot är han en man med strida idéströmmar för musiken ska nå sin publik. Och som inte drar sig för omaket att genomföra ett projekt.

Här ett axplock exempel:

Till Ellingtonkonferensen i Stockholm 1994 organiserade han en i Musikradion direktsänd galakonsert med nyskrivna hyllningsverk till ”The Duke” av Georg Riedel, Mikael Råberg, Bengt Hallberg, Nils Lindberg och Bengt-Arne Wallin.

Hur det lät? Lyssna till ” A Swedish Tribute to Duke” (Phono Suecia).

Tillsammans med Sveriges Radios storband, RJG, blåste han nytt liv i den musik som slumrat i pianisten Jan Johanssons geniala notbild. Sedermera på CDn ”Longing” (Phono Suecia).

Han har även tagit sig för att samla styrkorna i RJG och låta dem utgöra fundamentet för Stockholm Jazz 95, en festival som bland annat presenterade musik av den legendariske kompositören och arrangören George Russell.

Sin halv om halvt nedlagda kvartett Rena Rama tog han ut på turné i sällskap av kornettistlegenden Don Cherry och slagverkaren Okay Temiz. I Rainbow Studios i Oslo improviserade de sex musikerna fritt inför ECM-producenten Manfred Eicher och resultatet, ”Dona Nostra”, är inget annat än strålande och verkligt nyskapande jazz.

Land och rike snurrade han runt tillsammans med Duke Ellingtons enda svenske trumpetare Rolf Ericsson. På programmet idel Ellington- och Strayhorn-kompositioner. ”Var kan man höra mer utmejslade och inlevelsespäckade versioner av de två högdjurens musik än här?” undrade Musiks Alexander Agrell när han lyssnat på ”Ellington & Strayhorn” (Sittel).

”Teaterdirektören” Lennart Åberg är också en man med åsikter.  Han gillar varken ålderstänkande eller dra vattentäta skott mellan jazzens otaliga stilar.

– Jazzen har kommit i ett läge nu efter alla revolter då det inte längre finns något att revoltera mot. Inom den klassiska musiken spelar man ju mästerverken hela tiden. Varför skulle man inte kunna göra samma sak inom jazzen?

I sin egen pianolösa kvartett lever musikern Lennart Åberg som han lär.  På den dagsfärska CDn ”The Zone” (Mirrors) blandar han egna kompositioner med tidlösa pärlor av Ornette Coleman, Duke Ellington och Thelonious Monk.

Och det pianolösa passar Lennart Åberg som med det återvänder till sina så kallade rötter.

– Jag spelar ofta mot harmonierna och med ett piano kan det bli oerhört fel. Dessutom är det rytmiskt mycket friare.

Sitt eget saxofonspel har han också passat på att glesa ut de senaste åren.

– Man kan tröttna på ett uttryck. Nu försöker jag att inte komma upp i hårdtrycksgalopp utan spela mer kontrollerat och behärskat.

Men egentligen har det ingen betydelse.

– Det är tonen som är det viktiga, säger Lennart Åberg.

Och han omisskännligt vitglödande ton är och förblir intakt. Oavsett projekt.

Johan Scherwin
(Musik 1994)