De började som ett bluesband och tänkte inte bli något annat heller. Men precis som Robert Johnson och Göthes Faust gjorde de en deal med djävulen. Mot löften om evig framgång och rikedom övergav de den smala vägen och blev The greatest rock and roll band in the world.
Men låt oss stanna upp i Mick Jaggers och Keith Richards mytomspunna lägenhet vid Earls Court i sydvästra London några år in på 1960-talet. Där låser managern Andrew Loog Oldham in Mick och Keith i köket för att de ska klämma ur sig en hitlåt. Men tänk tanken, vad skulle ha hänt om han i stället bett dem välja ännu en blueslåt att göra cover på?
Gitarristen Brian Jones hade varit den som tagit kommandot och valj och vrakat bland alla vinylplattor. Rolling Stones är ju än så länge hans band. Keith Richards har inte ens tänkt tanken att utmana denne färgstarke gitarrist som står på andra sidan Mick Jagger. Keith är mer än tillfredsställd över samspelet som han och Brian får till på den senaste plattan, en cover på Muddy Waters I can´t be satisfied.
Det gör honom ingenting att Brians slidegitarr (som vanligt) dominerar och är det som sätter färg på Muddys klassiker – precis som den gjorde på Willie Dixons Little red rooster. Keith vet att hans eget singelstring-plockande i de lägre registren är precis det som behövs för att Rolling Stones speciella sound ska ta form. I hans öron handlar bandet först och främst om två gitarrer som slingrar sig runt varandra och tvinnar olikheterna till ett unikt mönster.
Jo, denna vridning av historien är för bra för att vara sann. För lika mycket som Rolling Stones har präglats av samspel mellan två, stundtals tre, gitarrister har det lika ofta handlat om en dragkamp mellan dem. Ibland bokstavligen på liv och död.
I de tidiga årens bluesband Rolling Stones är Brian Jones den som hörs och syns, en brittisk inkarnation av slidegitarristprototypen Elmore James. Keith Richards följer i stället Chuck Berry i spåren och blir snart en fena på de riff som Chucken byggt en hel livsgärning på. Sakta men säkert ser han till att Berrys musik får mer utrymme. Det blir inte sämre, bara annorlunda när han tar kommandot i låtar som Carol, Around and around och Bye bye Johnny. Helt enkelt hårdare, rakare, mer dansant.
Men bluesbandet Rolling Stones har faktiskt fler spår att följa än så. I Little Walters Confessin the blues ställer sig Mick Jagger i centrum. Han sjunger med en nyvunnen, ännu oaffekterad, släpig självsäkerhet. Det är kaxigt, känsligt och sexigt på en och samma gång, och han spelar munspel så att Brian Jones kan glömma sin roll som gruppens munspelare.
Och överallt gör den sjätte medlemmen sin närvaro påmind. Pianisten Stu (Ian Stewart) är ett svängande boogieunikum, en musiker som alltid kommer att se till att The Rolling Stones håller sig på (eller nära) den bluesiga vägen – trots att han tidigt förlorar sin status som riktig medlem.
Allt detta utspelar sig vid den tid då Beatles håller hov på hitlistorna tillsammans med andra uppklädda lantisar från Liverpool. Mitt i denna nydanande poporkan gör Londonborna Rolling Stones sig märkligt nog ett namn genom att lira den ena bluesklassikern efter den andra.
Och självklart, de låter inte som något annat band! Varken på den här sidan Atlanten eller där borta i Chicago där giganter som Muddy Waters håller på att falla i glömska.
Sporrade av sina framgångar börjar de skriva egna låtar som på skivomslagen rubriceras som shake, shuffle – och blues. Ett rätt tidigt alster får det märkliga namnet ”2120 South Michigan Avenue”, adressen till skivbolaget Chess legendariska studio i Chicago där de också passar på att spela in under sin första USA-turné.
Vare sig före eller efter har ett vitt bluesband fått lika mycket utrymme i engelsk tv. Till en tidig egen show bjuder de in Howlin Wolf. Senare ska de ha svarta bluesmusiker som förband på flera av sina turnéer. Onekligen ett tecken på självförtroende. De vet att de inte låter som sina svarta förebilder men bryr sig inte. I stället gör de något helt eget av bluesen och det på fler än ett sätt.
Prodigal son från Beggar´s banquet är ett lysande exempel. De två gitarristerna har hängt av sig både Chuck Berry och Elmore Jones. I stället sätter de ett gemensamt akustiskt slagverksliknande driv på denna countryblues av Reverend Wilkins.
Då har klockan snurrat till slutet av 1960-talet och det har blivit alltmer uppenbart att inte bara svarta bluesmusiker lever ett tufft liv. Även vita gör det, om än med andra förtecken. Brian Jones dagar är räknade och inom kort ska han sjunka till botten som en gråsten i sin egen swimmingpool.
Men då har redan en av den brittiska bluesens unga stjärngitarrister tagit hans plats. Mick Taylor har gått från lovande till lysande på två år i John Mayall´s Bluesbreakers. Med ett driv och en teknik som de andra helt saknar lägger han i en ny växel för Rolling Stones.
Med Mick Taylor på andra sidan Mick Jagger får Keith Richards en ny melodisk och fantasifull tråd att väva annorlunda mönster med. Men också en musiker som får honom att renodla sin roll som ultimat riffmotor.
Under sina fem år som alltmer polariserade kolleger ska de skapa några odödliga ögonblick. Keith Richards ger Robert Johnsons klassiker Love in vain några extra countrydoftande ackord och Mick Taylor fria händer och vips, liveinspelningen på Get yer ya-ya´s out! bjuder på ett av de vackraste slidesolon som fästs på band. Mick Taylor spelar eftertänksamt men laddat, varje vibrerande ton tänjer spänningen och på kuppen drar han med sig resten av bandet som når svindlande höjder.
I samma veva sätter de tänderna i Fred McDowells You got to move. Ljudbilden är gles med stenhård dobro, dov bastrumma, smällande high hat och en ilsket frätande slide som fond till Mick Jagger som spottar ur sig varje stavelse med illavarslande cynism. Ett litet mästerverk.
Exile on main street rymmer också ett par högst egna tolkningar av bluesklassiker. Slim Harpos Hip shake och Robert Johnsons Stop breaking down har aldrig varit brutalare. Allt är råare, mer frätande. Mick Jagger flåsar och flämtar, bandets mal unisont, alla bidrar, inga sprickor hörs.
Annat är det på Goat head soup och It´s only rock & roll. Keith Richards har bokstavligen och bildligen blivit alltmer tandlös, Mick Jagger mer än hälsosamt mediekåt, allt medan Mick Taylor för en förtvivlad kamp för musikaliskt utrymme. Det gör han så till den grad att hans två sista bidrag till bandets blueskatalog, Hide your love och Short and curlies, pendlar mellan lysande och överdrivet när han fyller varje tomrum.
Naturligtvis kan det inte hålla. In på scen stapplar Ron Wood och med honom ska Keith Richards ha roligare än vad han haft med någon av sina tidigare vapendragare. Deras spelstilar är rätt likartade, ett till synes förstrött pendlande mellan singlestring och ackordspel. Och allt de gör flyter mer än gärna ihop till ett odisciplinerat ett. Det är inte så kul att lyssna på alla gånger men fullt i linje med Keith Richards nu uttalade estetik. Man ska helt enkelt inte kunna säga vem som spelar vad.
Ett lysande undantag är Black limousine, en egenhändigt ihoptotad blues som inte riktigt följer bluesens klassiska mönster på tolv takter. Och så är det. Den sista (senaste) upplagan av bluesbandet Rolling Stones är som bäst när de inte håller sig till regelverket. På ett par av deras mest förbisedda plattor, Steel wheels och Dirty work, döljer sig några spår som helt enkelt borde vara bluesklassiker. Om än inte blues till formen, så är de kantigt aggressiva Break the spell och Had it with you avgjort det till stämning och känsla.
Under sina femtio år har Rolling Stones gjort tillräckligt många bra blueslåtar för att fylla en Best of-platta. Med säkerhet hade det kunnat bli långt fler om de inte visat Sympathy for the devil. Men Andrew Loog Oldham låste ju faktiskt in Mick och Keith den där gången i köket och resten är en annan historia – den vi känner till.
Förmodligen är det så att Rolling Stones gjort mer nytta för blusen genom att INTE hålla fast vid den, att deras verkliga styrka låg någon annanstans. Tack vare sin självutnämnda status som The greatest rock &roll band in the world har de under alla år kunnat rikta strålkastaren mot Muddy Waters, Buddy Guy, Bo Diddley …
Och det är nog en evinnerlig tur att basisten Bill Wyman tidigt konstaterade:
– You can´t play fuckin 12-bar blues all night!
Johan Scherwin
(Lira 2012)