Svårt tända européer med afrikansk musik

I Afrika är kompositören, saxofonisten, pianisten, sångaren, presidentkandidaten med mer Fela Anikulapo Kuti från Nigeria ett begrepp, i Sverige är han ett namn. Nu står han där livs levande framför oss i Moderna museets trädgård. Med sig på turen har han det tjugo man starka Egypt 80, lika många fruar och barn plus diverse vänner och bekanta.

Han hälsar stockholmarna med bägge nävarna knutna och sträckta upp i skyn så det tillsammans formar ett V-tecken. Ansiktet inramas av ett stort, stadigt och ärligt leende. Detta är ingen cynisk Rod Stewart även om Felas populäritet hemma i Afrika är fullt jämförbar med de största artisterna här i Europa och i USA.

Långsamt bygger Fela och bandet upp en typisk Felalåt; basen och trummorna introduceras ett basriff och en rytm som hela tiden ligger kvar som grund. Ovanpå bygger saxarna och trumpeterna upp böljande strukturer, än i snabba unisona partier, än i intrikat växelspel. Låtens karaktär förändras vartefter ett moment läggs till eller dras ifrån.

På klassiskt storbandsmanér troppar blåsarna fram en efter en och gör sina solon. Fela själv hävdar att musiken de spelar inte är jazz eller funk utan afrikansk, att den bygger direkt på afrikanska traditioner. Men under solona är det svårt att inte tycka sig höra jazzens inflytande.

Störst utrymme tar naturligtvis Fela själv. Han pratar med publiken, sjunger, spelar sax, elpiano och leder allsång. Men han har svårt att få den riktiga kontakten med publiken, som i hög grad använder konserten till cocktailparty. Fela ska både hinna spela en hyfsad och bedrövlig låt innan det tänder till hos honom, bandet och publiken. Den sista ”Teacher Don`t Teach Me Nonsense” sängar och gungar magiskt i de 40 minuter den tar.

Det är en arbetsseger artisten och underhållaren Fela vinner, men jag undrar hur många som verkligen nås av det politiska budskapet i hans texter.

I Nigeria och övriga Afrika är Fela en stark politisk kraft och det är politik han talar vid presskonferensen han ger dagen innan.

Jo, han vill bli Nigerias näste president. Hans budskap till det afrikanska folket är att ett enat Afrika och att afrikanerna i sin vidare utveckling utgår från de förkoloniala afrikanska traditionerna, i såväl sociala, religiösa, vetenskapliga, ekonomiska och kulturella sammanhang.

– Det är i alla avseenden nyttigare för en afrikan att äta afrikansk medicin än importerad europeisk. Vi ska utgå från vår egen kultur, ni från er, förtydligade Fela. Det är absurt att en afrikan som stulit en höna ska dömas efter en engelsk lagbok när det finns afrikanska lagar för samma brott.

– Men afrikanen är dum, han har blivit hjärntvättad att tro att allt det västerländska är bättre. Blackism är att återupprätta afrikansk självkänsla. En afrikan ska känna sig svart, tänka svart och uppträda svart.

– Jag har ändrat gruppens namn från Africa 70 till Egypt 80 för att poängtera att Egypten är Afrikas vagga. Pyramiderna och Sfinxen är svart kultur, inte arabisk som vi har blivit itutade under alla år.

Eftersom Fela ännu inte blivit president är skivorna hans viktigaste medium. Närmare hundratalet har han gjort och ett trettital har sålt i upplagor mellan en och fem miljoner, gigantiska siffror var som helst i världen.

I Sverige finns idag ett tiotal plattor att tillgå, några på EMI, andra i skivaffärer med direktimport (exempelvis Lester i Stockholm).

”Unnecessary Begging” arbetar sig fram i ett ganska långsamt tempo, når aldrig de riktigt höga höjderna. Baksidans ”No Berudi” är bastant dansant och rytmen mal på som en ångvält.

”Alagbon Close” svänger fort och stadigt från första takten till den sista. Rytmen lockar till dans som tömmer hjärnan på allt vardagligt. När man inte orkar dans längre kan man lyssna till de fina solona eller följa med i de tänkvärda texterna på konvolutet.

”Fela Anikulapo Kuti” är ett dubbelalbum med inspelningar från 70-talets början men utgivet i Europa förra året. Här är låtarna någon kortare, mer genomarbetade och varierade än på de andra skivorna. Svänget och trycket är minst lika starkt som på ”Alagbon Close”.

Den påpassligt nysläppta ”Music is the Weapon” är också den en dubbel med undertiteln ”Live in Amsterdam”. Gunget är mjukare, långsammare och aningen mer melodiöst. Det vokala inslaget är större och texterna träder fram tydligt.  Men den där yttersta kraften och precisionen fattas.

Johan Scherwin
(DN 1984)