Den amerikanske trumpetaren Lester Bowie är och förblir en udda fågel, fullständigt artegen och med sina egna gränsdragningar. Han erkänner inte begreppet jazz utan ser och hör all afroamerikansk musik som likvärdiga förgreningar på samma afrikanska stam.
Begreppet han föredrar att använda är ”Great Black Music” och det rymmer allt från New Orleansjazz till friform, men också slagdängor som Fats Dominos ”Blueberry Hill” och Michael Jacksons ”Thriller”.
På ett likartat sätt överskrider Lester Bowie alla gränser för ett ”normalt” trumpetspel. Han improviserar inte över melodier och ackordföljder på sedvanligt sätt. I stället hackar han sönder melodierna till fragment och ger valda bitar ett särskilt, ofta förstorat och förvridet uttryck. Han gurglar och fräser, kvider och gnäller när han inte blåser djärva tordönsstötar eller viskar tyst och ömt. I slutändan har man fått sig lika många läten som toner till livs.
I tisdags när Lester Bowie gav konsert tillsammans med norska Brass Brothers mötte detta spelsätt en skarp kontrast. För den norska sextetten hanterade sina instrument med en klassisk renhet som betonade vacker välformade klanger och sävligt jämna notvärden.
Mötet hade lätt kunnat utvecklas till en förtärande dragkamp mellan två skilda traditioner och synsätt men blev i stället en böljande relief där än det europeiska än det afroamerikanska stod i förgrunden.
Norrmännen bjöd på några norska folkvisor i egensinniga arrangemang, en och annan effektivt nersmutsad av Lesters bångstyriga trumpet. Brass Brothers gav å sin sida hans ystra låtar ett udda sväng som gav dem en ny, lite städad karaktär.
Kanske kan man kalla denna hybrid för ”Great Black & White Music”.
Johan Scherwin
(DN 1992)